Aftonbladet – 17 februari 1848, sida 1

versittare — och det kan jag då naturligtvis inte tåla . .. Dudley: Så att ni har beständiga dueller med dem då, kan jag förstå, och det sysselsätter er. (Skakar tärningarne.) Fem! Halifax: Ja, vanligtvis har jag en om dagen; men jag får säga er att denna goda tur svikit mig i dag och i går; således har räkningen kommit i oordning. Men lyckligtvis är dagen inte slut ännu. (Kastar tärningarna.) Åtta! (Samma spel som förut.) Dudley: Och ni slipper alltid helskinnad undan från de der små tidsfördrifven? Halifax: Ja, på en obetydlighet när. Dudley: Det kan kallas att ha lycka! (Kastar tärningarna.) Nio! oo Halifax: Nej, det är endast skicklighet, Jag har rest mycket, och i Italien har en gammal fåktmästare lärt mig en ofelbar florentinsk fint. — Elfva Dudley: Aha! har ni också lärt laniquenet? Halifax: Ja, i Frankrike; jag har spelt det fem å sex gånger med chevalier de Grammiont, som var mycket stark deri. : ; Dudley: Ja. (Kastar tärningarna.) Tio! Halifax: Ah! låt oss tala om Frankrike... hvad det är för ett trefligt länd... med vacker himmel. vackra qvinnor och utmärkta spelare. (Kastar tärz ningarna.) Tolf! Dudley: Förlåt. Halifax: Tolf, som ni ser. Dudley: Ja, jag ser. Ni måste vara olycklig i kärlek, min herre.; Halifax: Hvarför det? Dudley: Derför att ni har lycka i spel. Halifax: Bah! Dudley: Nio! Halifax: Tio! Dudley: Ursäkta mig, sir; men ni måste spela falskt. Halifax: Det är väl möjligt att det förhåller sig så, (kastar tärningarne i ansigtet på Dudley); men jag tål inte att man säger det åt migDudley (stiger upp): Herre! Halifax: Sax jag er inte det, att dagen a inte var slut, och att jag innandess nog skulle skaffa mig en duell.