Aftonbladet – 17 februari 1848, sida 1

0 Halifax: Ja, hvad vill ni väl man skall göra då man är i en aflägsen provins, der man leds, oct man förut varit van att besöka de bästa sällskapei i London, då man nu måste umgås med sådan! folk, som gästerna här, efter att förut dagligen va rit tillsammans med en Campbell, en Bolingbroke en Dumbar... Dudley: Dumbar! Skulle ni känna sir John Dumbar? Halifax: Aha! ni känner honom då också? Dudley: Om jag känner honom! det är min intima vän. Halifax: Min också! och dessutom den bäste, den nyttigaste af mina vänner. I förtroende sagdt, råder mellan oss ett oupphörligt utbyte af tjenster. Den, käre sir John: tillbringar sitt lif med att begära tjenster af mig, och jag tillbringar hela mitt, med att göra honom tjenster. (Afsides.) Ja, ja, det är väl sannt att han betalar mig derför, men det engår ingen. Dudley: Så att ni är hans vän? Halifax: Ack, min Gud, ja! Då jag är i London, förgår ingen dag som vi inte träffas. Dudley: Således en skål för sir John Dumbars välgång! . Balifax: Hans skål, och måtte Gud låta honom behålla sin rang, sin gunst på hofvet och sin förmögenhet ... förmögenheten framför allt. Nu, då vi pratat och druckit, så kanske vi skulle spela litet... eller hur tycker ni? Här ä just tärningar och bägare. Dudley: Gerna. Hvad ska vi spela om? Halifax: Ah! några guineer bara. Dudley: Må vara. Helst som jag måste vänta här ute. Halifax: Nå, det passar ju alldeles förträfligt. Dudley (skakar tärningarne): Ja, ni har rätt, och ni måste ha förfärligt ledsamt här nere på lanlet. (Kastar tärningarne.) Sju! , Halifax: Om jag leds här? skulle tro det! Lyckligtvis är här ändå en sak, som något roar mig. Kastar tärningarne) Åtta! (Han tager emot penNingarna.) 22 Dudley (tager upp tärningarne): Hvilken då? Halifax: Menniskorna här ä visst inte snillrika, let är fannt; men i stället vilja de vara stora öf