Aftonbladet – 16 februari 1848, sida 2

BREF TILL PIUS IX, FRÅN GIUSEPPE MAZZINI. Det omnämndes i gårdagsnumret (artikeln Tyskland) att detta ryktbara bref blifvit offentligejordt, märkvärdigt nog, i furst Metternichs tidning sÖsterreichischer Beobachter, och för bvad ändamål. -Men i trots af den österrikiska förespeglingen att brefvet endast vore alt anse såsom prof på n öppen uppstudsighet af en liten faktion emot hela Europas statsrätt och folkrätt, för att i namn af en utopistisk chimer, som faktionens anhängare kalla nationalitet, sammansmida hela Italien till en vild revolutionär massa, och derigenom skaffa bättre spelrum åt någan bland fsktionens ledares roflystnad, fåfänga och öfvermod; — i trots häraf kan ingen undgå att i detta bref upptäcka en märkvärdig likhet emellan de grundsatser, som uttalas af det Unga Italienso erkände hufvudman, och dem som framställas af Pater Ventura i det i går anförda brefvet från honom. Några utdrsg af Mazznis bref äro nog för att ådagalägga denna öfverensstämmelse och att med detsamma uppdaga den högst egna och verkligen ursprungliga åsigt af kristendomens polititiska och sociala syftning, som begynt sprida sig inom katolska kyrkan: Jag beder till Gud — säger Mazzni — och byllar en id som synes mig af Gud ingifven: ett enigt Italien, medelpunkten för den moraliska enheten och den fortskridande civilisationen bland Europas folk. Jag tror på en religiös grund, öfverlägsen alla samhällsordningar: på en gudomlig ordning, som vi här på jorden måste sträfva att förverkliga: på en Försynens lag och afsigt, som vi alla böra, efter måttet af våra krafter, söka utforska och befrämja. Jag förlitar mig på de ingifvelser af min odödliga ande och mensklighetens bäfder, hvilka med alla facta och med alla helgons ord ropa oupphörligt framskridande för alla och, med alla mina bröders bistånd, till gemensam sedlig förbättring och till uppfyllelse af Guds lag. Men bland mensklighetens stora fornhäfder har jag, vid granskningen af de italienska, märkt att Rom två gånger varit verldens ledare: en gång genom det imperatoriska väldet, en annan genom påfveväldet. Jag har märkt, att hvarje uppenbarelse af Italiens lif var en uppenbarelse af Europas, och att hvar gång som Italien sjönk, begynte Europas moraliska enhet att upplösa sig i pröfningar, tvifvel och förvirring. Jag tror på ännu en uppenbarelse af Italiens tankar, och att ännu en ny europeisk verld skall utveckla sig från den eviga stadens kullar, fördom sätet för Capitolium och nu för Vatikanen., Denna öfvertygelse förklarar Mazzini för sitt lifs hemlighet och ledande tanka. Derefter vänder han sig till katolska kyrkans nuvarande öfverhufvud, och fortfar: Er enser jag för rättsinnad. Det finnes icke, — jag säger ej uti Italien, men i hela Europa, — någon mäktigare menniska än ni. Följaktligen bar ni äfven, heligste Fader, omätliga åligganden. Gud utlottar dem efter måttet af de medel, som han förlänar sina skapade varelser. Europa befinner sig i en fruktansvärd brytning emellan tvifvel och längtan. Genom tidens makt, befrämjad af edra företrädare och kyrkans höga preatur, är tron död. Den katolska tron har gått under i despotismen; den protestantiska går under i anarkiep. Se rundtomkring er: ni skall finna vidskepliga eller hycklare; men inga troende! — Förnuftet irrar omkring i den tomma rymden; de lågsinnade dyrka beräkningen och penningevärdet; de ädlare bedja och hoppas; ingen tror. Konungarne, regeringarne de herrskande Elasserne kämpa för en inkräk: tad makt, hvilken är orättfärdig, derföre att der icke representerar sanningens dyrkan, och icke är benägen att -belga sig åt allas väl. Fölker kämpa, derföre att de lida; och emedin de läfven å sin sida, önskade få glädja sig; mel ingen strider för pligten; ingen, derföre att krige Jemot det ond, emot lögnen, är ett heligt krig