Aftonbladet – 15 februari 1848, sida 2

Fn: nr annen helt och hållet förhindrad att utgitva detsamma, då nästan alltsammans från början till slut är en väfnad blott af vrängda framställningar. Detta skall ådagsläggas i fortsättningen af denna recension. Han bade då fått söka några andra ämnen för sin penna, eller välja ett snnat sätt att bebandla dem. Men vi hemställe till författaren sjelf, särdeles med afseende derpå att detta bref möjligen icke blir det sista och att en stilistisk förmåga, sådan som h-ns, utan tvifvel skulle kunna nyttigare användas, huruvida han icke inser och till en del troligen redan erfarit, att vinsten af den ögonblickliga kittling på nyfikenheten, som bans, med en så sällsam och ogenerad låttfärdighet hepsmorda, dikter kunna åstadkomma, mer än förtäres af den reaktiop, som hos publiken måste uppstå mot ett sådant författareskap och återverkar på framtiden, då alla slutligen finna att ban, i afseende på det faktiska, så litet frågar efter huruvida det existerat eller icke, att hans skrifter rätteligen borde kallas anti-historiska arbeten, och att således endast det ur lögnen destillerade giftet i hans insinuationer kommer att qvarstå såsom dräggen af en tz:pprunnen auktorlig verksamhet. Vi meddela här nedan hr grefve Spens skrift, så lydande: Uti det nyligen utkomna tolfte brefvet af den längre tid afbrutna serien: Stätllningar och förhållanden, har en icke påräknad offentlighet blifvit gifven åt en af mig i form af enskildt bref utgifven bandling, som dervid synes vara ämnad att begagnas såsom styrkande handling för uppgifter, vida längre sträckta, än samma handling egentligen afser, och af sådan beskaffenbet, att jag icke anser mig kunna dem vitsorda, samt för någon del till och med har mig med säkerhet bekant, att de icke öfverensstämma med rätta förbållandet; och bar jag deraf funnit mig skyldig, ej allenast mig sjelf, utan ännu mera minnet af en afliden älskad broder, hvilken uppgifterne för större delen beträffa, awvt söka bereda offentlighet äfven för de upplysningar, hvarförutan mina förra meddelanden skulle kunna gifva en tydning, som, då de lemnades, ingalunda varit afsedd. j Då likväl flere läsare af de tidningar, bvilkas utgifvare torde finnas benägne att härvid genom upplysningarnes införande bistå mig, ännu icke torde hafva haft tillfälle att taga kännedom om det tolfte brefvetp, så att en enkel hänvisning dertill skulle kunna göra tillfyllest, måste först nu lemnas ett kort sammandrag af hvad deruti förekommer och jag för min del ansett icke kunna lemnas oanmärkt. Sid. 44 af ifrågarande skrift börjas en berättelser, syftande uppå att kunna i fråga om. en representationsreform åberopa en ej mindre pauktoritet än Carl Johan sjelf, som, efter det 1840—441 årens riksdag förklarat sig helt och hållet mot gamla systemet, skulle hafva blifvit från den stunden betänkt på stora förändringar, och hvars oinskränkta förtroende, de två sista åren af hans lefnad skulle hafva innehafts af öfversten baron Otto Mörner, sedan Brahe upphört, icke att vara favorit, men att såsom fatiseur anses användbar,. De ordalag, hvaruti Konungen en dag skulle hafva yttrat sig till Mörner, uppgifvas vidare ungefär såsom afseende, att Konungen amed de här Ständerne ej längre kunde styra Sverges rike, att de skrika på ett förändradt representationssätt och skulle få sin vilja fram; att allt annat vore bättre än det näryvarande, men att om förslaget syntes bkomma från Konungen, det säkert skulle förkastas; att Otto derföre skulle å Konungens vägnar sätta sig i beröring med någon pålitlig person, som hade panseende och förtroende bland det liberala partiet, utan att likväl vara någon af de värsta skrikbalsavner, och som man kunde underhandla med, samt att om en sådan funnes, blefve det ban som skulle framföra förslaget såsom sitt, i sitt namn. Derefter följer en uppgift på de tvenne inbördes helt olika alternativer Carl Johan skulle haft i beredskap såsom grunder för representationens ombildning; och ytterligare att Mörner lyckades att finna en aktningsvärd man, som, af lofligt nit för den vigtiga saken och af tillgifvenhet för den gamle Konungen, inlät sig i underbandlingen och åtog sig uppdraget,. Här skiljer sig åter berättelsen från Konungen och baron Mörner, för att omtala det hos boktryckaren Hjerta vänner af en representationsreform skulle hafva diskuterat den stora frågan, samt yttrar den förmodan: att Majoren grefve Carl Gustaf Spens, som nu först nämnes, den tiden var anmodad att deltaga i omförmälda öfverläggningar; dock kände ej Brefskrifvaren, huruvida br Hjerta visste att grefve Spens gick Konungens ärender. Detta anses likväl hafva varit fullkomligen i kostymen,, och såsom anledning dertill införas tvenne yttranden i Aftonbladet för den. te och 7:de Februari 4846, hvaruti skulle bafva förekommit varma rekommendationer för den sednast tillförordnade olyckliga representationskommitten;och erinras vidare att när grefve Spens sedermera helt oförmodadt dog, förkunnade Aftonbladet dödsfallet inom svarta sorgkanter, och de liberala bladen beklagade sammanstämmande förlusten af en person, hvilken de ansågo serdeles Jämplig i Konungens rådkammare. Äfven Brefskrifvaren säger sig veta att Carl Gustaf Spens var en ädel fosterlandsvän af hög bildning, moderat frisinnade och rättskaffens åsigter, samt vara öfvertygad, att, om icke döden mellankommit, hans bona officia i representatiopsfrågan omedelbart ledt till taburetten; hvarefter tillägges: Han var således redan Carl Jobans Statsrådskandidat, och det är just detta, som sätter oppositionspressens den tiden svarta sorgkanter i en alldeles egen dager,, såsom ådagaläggande bantingen att den liberala pressen allt sedan regeringsjubileet fortfarande stått i hemligt förstånd med vederbörande deruppe, eller ock att vederbörande här nere, som ,endoktrinera svenska folket, sjelfva sväfva i fullkomlig okunnighet om ställningar och förhållanden. Brefskrifvaren erkänner vidare äfven sin okunnighet huruvida det representationsförslag, grefve Carl Gustaf Spens hade in petto, ursprungligen var hans eget, eller Carl Johans, eller en sammanjemkning af begges; och anför derefter att Konungen sjuknade den 26 Januari 1844, samt dog den 8:de Mars, sedan döden redan utan föregående sjukdom öfverraskat Carl Gustaf Spens den 24 Februarin; hvarefter meddelas det bref, hvarigenom hans efterlemnade broder (undertecknad) bärom följande dagen underrättade öfversten baron Mörner,, och hvilket äfven bär ordagrannt för fullständigheten måste införas, så lydande: Troligen känner du redan det svåra slag, som drabbat mig genom min oförgätlige broders bortgång. Förutan det deltagande uti denna min förlust, som din gamla vänskap för 0s5 begge låter mig förutsätta, har jag af vårt sednaste samtal anledning tro, det du med bekymmer firner dig ej vidare kunna realisera planen, ant med hans biträde Mm amn sf oo LÖR en