Aftonbladet – 12 februari 1848, sida 3

STÄLLNINGAR OC9 FÖRHÅLLANDEN, Tolfte Brefvet. Det är nu gsn;ka länge sedan ien gamle bekante, syntes ute ibland publiken; men n3turligtvis var det att vänta, att han skulle inställa sig under en såd:n period, som den närvarande, som gifver så rika ämnen till betraktelser. Vi öppnade derföre med en viss nyfikenhbet det tolfte häftet, som utkom för ett par dagar sedan; men måste bekänn?, att det förekommer os3 betydligt mattare än de föregående, om man undantager det första kapitlet, som kallas silhouetter af framlidpa landsmän, der ban strör några doftande och färgrika blommor öfver våra nyligen hädangångna skaldesnillens grafvar. På nyheter ur statslifvets eller kofvets interiör, hvilket fordom utgjorde essensen uti hans pamfletter, dikt och sanning naturligtvis blandade om hvarandra, äro de 444 sidorna af detta häfte deremot särdeles magra. Sk:fferiet synes redan förut hafva blifvit ransakadt, och sjelfva benknrotorna flera gånger gnagda och afkokade, å att äfven det allt större förrådet på bittra och brännande kryddor och andra heterogena ingredienser, hvarmed bristen på egentlig substans på den sednare tiden blifvit ersatt, numera icke förslår att gifva någon must åt det hela. Numera skulle man kanske närmast kunna likna författaren vid Casper i Friskytien, som söker sin sista tillflykt; inom sin demoniska krets, att stöpa några frikulor, och dertill tager högra örat af en vipa, och ,det venstra af ett varglo jemte bitar afsönderslagna kyrkfönster, ropande emellanåt med en viss vånda: bjelp Samiell och uppmuntrad af bifallstjutet ifrån en gammal (Svenska Minervas) uggla. Också bar Svenska Minerva icke underlåtit att i dag puffa för detta bref, hvilket allt igenom tydligen bär vittne om ett alltmera öfverhandtagande hos författaren af den sinnesstämning, som uttryckes af posten ji den bekanta versen: flectere si nequeo Superos, Acheronta movebon. Vi torde någon af de följande dagarne få tillfälle att lemna bevis för detta omdöme, genom en närmare öfversigt af sjelfva skriften. . Zz DEN NYA HELIGA ALLIANSEN. Engelska tidningar tveka icke att gifva denna titel åt de stora kontinentalmakternas sednaste förbund, så vidt syftningen deraf kan spåras i deras uppförande mot Krakau, Italien och Schweiz. Sjelfva dess ledande maximer anses hafva trädt i degen temligen öppet under den nyss: afslutade diskussionen i franska pärskammaren, öfver svaret på konung Ludvigs Filips tbroatal. Också har denna diskussion mött en genomträngande, men På facta stödd kritik i England. Pårskammaren — säga de engelska referenterna — tycks t:ga för afgjordt, att måttet på nden stora nationens, storhet ligger i svagheten, söndringen och förvirringen hos dess grannar. Skulle ett eller annat undantag medgifves frin denna uppskattningsgrund, så vore det till förmån för något land, hvers ho! står i närmaste frändskap med det franska; med å ord: nåd kan i någon mån beviljas allenast it en tjenstfardig allierad; Men ingen åt eti iolk, som är dje:ft nog att hafva en egen vilja. Sådan är moralkakan, som bjudes Europa i de franska pirernas debatt Öfver de paragrafer i -hrontalet, hvilka angå Schweiz och Italien. Och när de föregifvanden, Ssm under dessa debatter gjorts angående händelserna i Italien år 1834, jemnföras med verkliga förhållandet, lede ie till den slutsatsen, att Samma politik, som öljdes då, är på vägen stt nu försökas om igen. Den består uti, alt genom trolösa förespeglingar marra den politiska och religiösa frihetens oförsigtigare anhängare att förlöpa sig och om möjigt upphetsa den ännu enfaldigare hopen till saiuupplopp och dylikt, hvarigenom de utländska beskyddarne kunna få en förevändning at! mellankomma till lugnets upprätthållande. Am2esti förkunnas sedermera åt alla, som underkasta sig dessa kloka vänners förmedling emellan folken och der:s styrelser. De bland orolighe