Aftonbladet – 11 februari 1848, sida 1

Ja, mycket, mycket, sade Georg, tvert afbrytande henne, utan att sjelf veta hvad hen sade, , Men som mitt öde här i verlden är bestämdt, så har jag inga utsigter att blifva hedrad af hans tillgifvenhet. Miss Anstruther, sade Gecrg lifligt, Jenna samtalston är ej er naturliga. Det ena ögonblicket är ni allt hvad man kan önska er vara, det andra talar ni så att ni kan göra mig vansinnig. M:r Arden ! utropade Louise. Jag söger blott hvad jag känner. Niären hemlighetsfull gåta — ni tyckes äga någon mäktig tjusning, som beherrskar mitt öde. Jag Vet ej rätt hvad jag säger; men jag besvärjer, jag bönfaller er, — befria mig från denna qvalfulla ovisshet — förklara — säg mig med hvem jag talar och huru denna intima förening tillkommit emellan er och min onkel. Med dessa ord kastade sig Georg på knä för att gifva en ytterligare kraft åt sin bön, hvarigenom öfversten, som återkommit från sin utfärt och vid denna intressanta kris inträdde i rummet, blef vittne till den rörande scenen. Gud i himlen! utropade Louise. M:r Ardeni Miss Anstruther, hör mig! ropade Georg, som ej märkt öfverstens inträde, min onkel., Nå, sir, hvad har ni att säga om er onkei? sade den gamle .gentlemannen, Stig upp från ert knäfall så fort som möjligt, sir., Georg kunde ej svara för häpnad. Hyad betyder detta, mitt herrskap? sade öfversten. Hvarför har ni ej blottställt mig, m:r Arden? ade Louise. Jag är förlorad !, utropade Georg. Genera er ej, m:r Arden,, sade öfversten. Detta ir hvad man kan kalla veta begagna tiden. Har i blifvit skrämd, min bästa? tillade han, vändanle sig till Louise, som bade all möda att hålla sig rån att skratta öfver sin intet misstänkande kusins comiska förtvifan. Ej synnerligen, sir, svarade hon. På landet, fortfor öfversten, ir kärleken blyg, yst och vördsadsfull — här — Kärlek ! utropado Louise, Det var på vredens ch raseriets språk er brorson tilltalade mig då ni nträdde.n