Aftonbladet – 11 februari 1848, sida 1

RIEZESDAGEN FRÅGAN OM ÅTAL MOT DAGLIGT ALLEBANDA, diskuterad i Bondeståndets plenum d. 2 Febr. Då till vidare åtgärd nu företogs den af Sven Heurlin från Kronobergs län i Ståndet väckte fråga om anställande af åtal mot redaktören af tidnngen Dagligt Alehanda för en i samma tidning för fredagen d. 214 nästl. Januari införd artikel, under rubrik: Bönder och Grundlagsfrågor,, inlemnades af IJohan Bergström från Skaraborgs län följande skriftliga anförande: Vördsamt anförande: När Rikets Ständer tillkämpade tryckpressen en snart sagdt oinskränkt och obegränsad frihet, gjorde de det tvifvalsutan i den menlösa förutsättning, att den skulle falla i bänderne på personer, som egde nog karakter och samvete att vårda gnistan och afbålla fig från missbruk. Sådant har likväl icke varit fallet; är det ej heller. I synnerhet har den otyglade liberala tidningspressen dragit nationen skamligt vid näsan, ty den aktar nästan intet heligt utan sina egna pekuniära intressen; religion, öfverhet, heder och ära och andras afvikande öfvertygelsa — allt underkastas klander, vanställes, gisslas. Prof hafva vi i de artiklar uti Dagligt Allehand:, som framkallat denna diskussion. Fräckheten hos dess utgifvare går så långt, att de uti ett sednare yttrande (se Dagligt Allehanda för d. 27 dennes, eller JM 90) uppenbart trotsa och håna tryckfribetsförordningen, och kalla den bestämmelse deri, som ålägger böter för missbruk, ett nonsens (ett oförnuft) och utmanar liksom Bandeståndet ett för smädelserna söka upprättelse. Den lilla utgiften af 200 rdr bkopn, heter det, kan väl vara värdt att vedervåga, för att få säga de högloflige Riksstånden litet sanning; och vidare: för egen del skulle vi alldeles icke med obehag se, utan tvärtom, alt vår ifrågavarande artikel blefve föremål för åtal,. Detta är ju att hålla sig välrak i ryggen; hålla god min i dåligt spel. Jag skulle tro att de 200 rdr äro för ansvarige utgifvaren med sina 600 prenumeranter goda att ha till annat, än att sätta dem så på spel — och hvad den sanning angår, som det behagar artikelförfattaren så öfvermåttan att säga de höglofi. Riksstånden, så skulle jag gifva honom det rådet, att förr än han taiar om sanning, lära sig anständighet i skrifsätt och aktning för meningar som ej äro hans. HLikväl skulle jag ej vilja tillstyrka laga åtal emot honom för att ej fästa kring hans tidning en martyrgloria, hvaraf han sedan kunde berömma sig och göra det till ämne för ett halft eller ett helt års skribleri; den glädjen bör han ej hafva. Der mot synes mig detta lägga ett till de många andra taande skälen, att vara betänkt på något annat och mera genomdrifvande korrektiv af det gränslösa missbruk, hvartill den fria tidningspresson med hvar dag gör sig allt mer skyldig. Jag vågar tro att det ej vore så alldeles ur vägen att fastställa, att när en tidningsskrifvare för slikt missbruk varit tvenne gånger tilltalad och bötfäld, är han tredje resan oberättigad att befatta sig både med den och annan tidnings utgifvande. Jag ashåller att detta mitt anförande får åtfölja diskussionen. Pehr Nilsson från Skåna anförde skriftligen: I medbrodren Sven Heurlins yrkande, att Ståndet skulle upptaga till pröfning hvad i en här utkommen tidning (Dagligt Allebanda för fredagen d. 21 Jan.) finnes yttradt om Bondeståndet, i an!ednicg af Ståndets i plenum d. 49 dennes fattade beslut om åtskilliga grundlagsförändringer, kan jag icke instämma. Jag skulle anse ett riksstånd nedsätta sin egen värdighet, om det, för att hämnas en sådan oförrätt, som nu Bondeståndet och Heurlin gemensamt lidit af tidningen Dagligt Ailekanda, skulle begära regeringsmaktens biträde och lemna domen öfver sin ära i en tryckfrihetsjurys händer. Det är sv:nska folket, hvars represantenter vi ära, som blifver den rätta juryn i sådana saker. t svenska allmänheten tillhör att badöma det opassande och redan af alla rättänkande, såsom vi dagligen kunnat öfvertyga oss, ogillade anfallet. Dess mening är den enda dom jag åtrainstone, och som jag tror, äfven j, mina bröder, vid närmare eftersinnande lären vilja underkasta våra förhandlingar. Underkaste vi dem andre domare, så äro vi från den stunden mindre sjelfständiga än någonsin. Jag tror för min del, att Bondeståndet bör vara försigtigt i fråga om ett så ytterligt sjelfförtroende, som att altid våra beslut kunde befinnas utan alla brister, utan alla misstag. Likas3, hvilzen enskild af oss kan stiga fram och säga: jag har alltid handlat vist; alltid stridit för det enda rätta; aldrig ombytt grundsatser, eller följt andra ingifvelser än klokhetens? Men afsäge vi oss denna öfverdrifna egenkärlek. så fiaone vi ock vår pligt att iåla granskEEE NNE ENTER ENN EAENTÖNNENNSESNT —— rv a Mr ee