Aftonbladet – 9 februari 1848, sida 2

Jesen förflyttas derigenom itrån kammarmusiens fält utan att kunna vinna plats på sinfoiens. —U— BERÄTTELSE örande Lagförslaget om Fångvården, framställd i franska Pärskammarens session den 24 April 1847 af kr Beränger (dela Dröme). (Forts. från gårdagsbl.) Näst ransakningsfångar underkastar lagförslaset korrektions-s raffångar enskildt fängelse. Då traffiden för de sednare (så framt de icke besått återfall) ej kan fortfara öfver 5 år, så har nslighetsfängelsets användning på dem ej heler rönt något motstånd, och j mväl häruti har utskottet varit enstämmigt. För dem skola gna fängelser under namn af korrektionshus nrättas. Dessa bus skola vara straffanstalter af lägsta graden, och ordnicgea inom dem minlre sträng än i dem af högre graden. Nästföljande straffgrad skall undergås i tuktus, af de straffingar, hvilkas dom enligt våra lagböckers uttryck lyda å reclusion (inspärrning). Kammaren vet att detia straff kan räcka inda till 10 år, mez icke längre. För straffens tredje grad skola tvångsarbetshus gälla i stället för de hittills varsnde galerängelserne (Bagnos). I dem skola de till tvångsarbete på viss tid eiler för hela sin lefnad dömde personer inspärras, och i lagförslaget äro de strängaste bestämmelserna dessa straffångar tillernade. Deras straff skall först derigenom försvåras, att någon vistelseort blir dem anvisad långt ifrån Frankrikes medelpunkt, vid kusterna, på ösrna eller inom Aigiers område. Utskottet har icke trott sig, i öfverensstämmelse med förslaget, böra inskränka sig till Algiers gebit ensamt, enär det menade, att regeringen borde ega friare händer för att i händelse Afrika företedde för många svårigheter, eller andra till ersättning af Bagnos bestämda fängelser der icte kunde inrättas, vara i stånd att annorstädes kunna anlägga dylika. Till den i afståndet liggande skärpning fogar förslaget en annap, grundad på artikeln 45 i strafflagboken. Denna artikel stadgar att hvarje tvångsarbetsstrsffånge skall släpa efter sig en kula vid benet. Ett sådant stadgande kan väl icke användas i cellen; deremot skall straffingen hafva en kedja vid benen, som ständigt påminner honom om tyngden af hans brott. Andtligen skall en straffånge af detia slag nyttjas till de svåraste arbeten, som stå tillsammans med vistandet inom celler. Hvaruti dessa arbeten kunna bestå, skola vi framdeles angifva. Arbetets afkastning skall efter olhka måttstock fördelas, allt efter fängelsestraffets trenne grader. Strafflagboken gör i detta hänseende en åtskillnad mellan de tre slagen af straffångar. I art. 41 tilldömer den uttryckligen åt korrektions straffångar en del af arbetsvinsten, i art. 44 är en andel deruti tukthus-straffångarne, i art. 45 deremot, som rärmare bestämmer tvångsarbetsstraffets natur, är för de detsamma underkastade personer intet dylikt förunnazde antydt, men i verkligheten biifver det dem beviljadt. Lagförslaget uppställer såsom grundsats, att vinsten af straffångens arbete hel och hållen tillhör staten. I sjelfva verket är det billigt, att den dömde håller staten skadeslös för de kostnader, han densamma tillskyndar (för underhåll och bevakning samt rättegingskestnad), hvarjemte han ock borde ersätta deras förlust, hvilka genom kbans förseelser eller brott blifvit lidande. Imedle:tid fordrar å andra sidan äfven det allmännas väl att straffången vid sia frigiining icke är blottad på alla medel. Han måste, då han lcmnar korrektionshuset, hafva medel att begifva sig till sin bestämmelseort och att der lifnära sig så länge, tills han finner arbate. Vore han då alldeles blottad på medel, så skulle hans ärlighet ställas på ett alltför hårdt prof. För att bringa statens rätt och det allmänna bästas kraf i jemnvigt, bestämmer lagförslaget att en del af arbetsvinsten får utlemnas åt strefffången. Regeringen förbehåller sig denna såsom en råttighet, hvaraf det bör stå henne fritt att icke göra något bruk, om straffangen under fängelsetiden ger anledning till missnöje, eller om han har någon förmögenhet och således icke tarfvar understöd. Men berörde andel i arbetevinsten är i förslaget bestämd för de tre serskildta klasserne af straffingar, på det äfven häruti straffets grader må skarpt framträda, nemligen till bälften för dem som äro dömde tull enkelt fängelse, till 74, för dem som äro dömde till tuktbus, och till 34, för dem som äro dömde till tvångsarbete. Dessa äro alltså enligt lagförslaget de tre graderna i vira fö:bättringsstraff. De skilja sig från hvarandra, dels genom deras lagliga verkningar, dels genom de till deras undergående bestämda fängelsers inrättning. De lagliga verkningar, som enligt gällende straffrätt äro fästade vid hvarje straff; skola förblifva de samma som hitintills, så att enkelt fängelsestraff, tukthusstraff och tvångsarbete äfven framgent åtföljes af de brukliga tillsats-straffen. Hv2d straffängelsernas inrättning beträffar, så a EARRRONNNSA se————