Aftonbladet – 8 februari 1848, sida 3

Sangens Musa. Hvad dybt i Ahasverus-Mythen klang, En Gjenlyd var fraa Tidens sterke Bölger. — En bedre Skjald vil i en bedre Sang Fortelle os om Vandringen — som fölger. . Svar till Redaktionen af Aftonbladet dr rörande den h. rocken i Trier. I anledning af mitt, i Aftonbladet MZA införda, svar på hr v. Hartmansdorffs fråga: om tillbedjandet af den bh. rocken i-Trier är rätt eller orätt, anmodas jag af redaktionen till nämnde tidning, att 4:0 litet närmare och med fullkomlig öppenhet yttra mig, hvad då egentligen en god och rättrogen katholik, enligt sin lära, skall tänka om dylika tillställningar som t. ex. den i Trier, för några år tillbaka, af en katholsk biskop föranstaltade, hvilken väckte så stor skandal öfver halfva Europa; 2:o att upplysa hvad skillnad i sak detta (skillnaden emellan tilbedjan och vördnad) innefattar vid sådana uppträden som de Trierska; och 3:o kunde äfven underrättelser lemnas, på hvad sätt katholikerna försvara så grofva bedrägerier, som att utgifva ett i vår tid förfärdigadt klädesplagg för detsamma, som vår Frälsare för 48, sekel sedan burit, ett historiskt falsarium i och för sig, och en sak utom sjelfva frågan om tillbedjann. Med den största beredvillighet och den fullkomligaste öppenhet vill jag besvara alla dessa beskyllningar, samt bekänner, att, efter min och enhvar god och rättrogen katholiks öfvertygelse, biskopen i Trier har gjort väl med den föranstaltade tillställningen; men att dessa åter, som i anledning af dessa tillställningar väckt så stor skandal öfver halfva Europa, hafva felat både emot religionsfriheten i allmänhet samt emot den kristna religionen isypnerhet. Biskopen i Trier har, vid den klandrade tillställningen, bevisligen handlat i öfverensstämmelse med både Bibeln, den kristliga kyrkans euhälliga och allmänna bruk, samt det sunda förnuftet. Eller, månne biskop Arnoldi på XIX århundradet icke fick göra med Christi rock, hvad den h. Skrift eller bättre, enligt den h. Skrifts vittnesbörd, Gud sjelf genom under och tecken gillat på det 4:a kristliga århundradet i afseende på de aldraförsta kristnas tillställningar med Pauli svettdukar och Petri skugga? Så läse vi uti Apostla Gern. 49, 12: Och Gud gjorde icke ringa krafter genom Pauli händer, så att de ock togo svettdukar och skörten som vid hans kropp hade kommit och lade på de sjuka; och sjukdomen gick utaf dem och de onda andar foro ut. (Jfr Ap. G. 5: 45.) Rörande den kristna kyrkans allmänna bruk, vill jag blott hänvisa till en här i bokhandeln tillgänglig bok, jag menar de urkunder från de första århundraden, tryckta på svenska (hos L. J. Hjerta, 1844), under titeln: De heliga Martyrer, Matronor och Jungfrur. Der läses bland annat en berättelse af församlingen i Smyrna till den i Philadelphia om den h. ap. Johannis lärjunges, den h. Polycarpi, martyrdöd; Vi hafve således ändtligen tagit upp hans ben, hvilka vi mera värdera än de kosteligaste perlor och bepröfvadt guld, och bisatt dem på ett tillbörligt rum.Gud gifve att vi på samma rum målte högtidligen fira denna martyrens födelsedag (årsdagen af hans död). (I band. s. 44.) Jfr äfven sid. 40, hvad som säges om den h. Ignatii reliqver; ett bruk, som röjer sig i kyrkans äldsta högtider. Ån i dag hafva de kristliga kyrkors altaren formen af en likkista, emedan de i början byggdes på martyrernas grafvar. : Alla folkslag (ja sjelfva 18:e seklets filosofer) hafva alltid brukat föranstalta vissa tillställningar, som i de flesta afseenden likna den katholska biskopens i Trier. Jag hänvisar, till bevis för mitt påstående, till en artikel uti Dagligt Allehanda, J4 246 af år 1845, med öfverskrift: Priset på reliker,. Der talas bland mycket annat om amiral Nelsons rock, som af prins Albert betaltes med 450 , för att uppsättas i sjömanshospitalet uti Greenwich; om den elfenbensstol, som Rådet i Liibeck skänkt Gustaf Wasa, försåld på auktion för 60,000 rdr bko; om den rock, som Carl XII bar i slaget vid Pultava, 22,000 ; om en tand af Heloise, för hvilken en Engelsman kjudit 400,000: francs; om en käpp, som tillhört Voltaire, såld för 500 francs; en vest af J. J. Rousseau, betald med 959 francs, och hans messingsur 500 francs, c. c. Sådant sker väl icke af tillbedning, men väl af vördnad för dylika föremål; det sker för att genom åsynen af dessa föremål lifva i sig och andra den anda och de grundsalser, dessa män, som burit dessa klädesplagg, antingen sjelfva efterlefvat eller kungjort för andra. Men just detsamma är ändamålet med katholikernas vördnadsbetygelser för reliqver i allmänhet och den h. rocken i Trier isynnerhet. Folket i Trier har samma lof att betyga sin vördnad för Christi rock, som t. ex. Stockholms allmänhet att samlas vid Riddarholmskyrkan kring Gustaf Adolfs stoft och betyga bjeltekonungen sin vördnad och tacksamhet. Tänk, om Riksmuseum egde Odins rock! månne icke hela Skandinavien skulle vilja se och beundra den, om icke af vördnad, åtminstone af nyfikenhet ? Hvad skäl fanns då väl till att väcka så stor skandal öfver balfva Europa, när en katholsk biskop gjorde med Frälsarens rock hvad alla andra, både katholiker, protestanter och till och med 48:e seklets filosofer icke tveka att göra med klädesplagg, en biand deras utmärkte män burit? Jag hade således icke orätt att beskylla dessa skandalmakare för inkonseqvens, ja för förakt både emot religionsfrihetens heliga bud och emot sjelfva den kristna religionen. Religionsfriheten, som råder öfver hela Tyskland, består ju väl icke deruti, att med våld, smädelser m. m. påtruga andra sin mening, sin öfvertygelse, utan deruti att man hyser tillbörlig aktning för hvars och ens öfvertygelse, äfven när man icke kan dela den, samt i följd deraf tillåter honom att i fred få efterlefva sin öfvertygelse så länge dess utöfning icke störer samhällets lugn. — Utgången af den stora skandalen visade nog, att det icke så fast var den osömmade rocken man dervid hade i sigte, än den historiska Christus; ty om Christus blott är en myth (en fabel), som skandalmakarne påstå, så följer, att frågan Om rocken är en galenskap. Dock sjelfva den stora skandalen var icke så vädlig för Tyskland, som just derigenom väcktes till eftertanke och granskning, och i följd deraf till efterlefnad af kristendomens heliga läror. Deraf kom det sig att prestmannen Joh. Ronges och hans målsmans, teaterdirektör Blums, grundsatser icke kunde hålla sig i längden, oaktadt alla, både lofliga och olofliga ansträngningar från så många håll. 2:0 Rörande frågan: hvad skilnad i sak innefattar detta (skilnaden emellan tillbedjan och vördnad), svarar jag, att skilnaden är både väsendtlig och oändlig. Icke kan man tillbedja en rock, antingen den tillhört Carl XII, Voltaire, eller — man förlåte sammanställningen — Christus; antingen den är uppsatt uti sjömanshospitalet i Greenwich, eller i domkyrkan i Trier: Tillbedjan eller den gudomliga dyrkan är, enligt den kath. läran, en hyllning som inbegriper anerkännandet af det tillbedda föremålet såsom Alltings högsta Herre, jemte menniskans absoluta beroende af hans vilja, en byllning således som utesluter, både theoretiskt och praktiskt, möjligheten, äfven för den mest okunniga katholik tt tillbedja något annat eller någon annan än Gud. LI 3 — 0 a ÄÅrndnaJda 0 oo mn msn nn Dr I RR FOR -— Hj MM MA pr 3 a AM mm ON my oh ee -VI mm (KE — Fch EA Er KV AR HM Fr AO FÖ MA EP me be: a ND vu Oc m—VV vv cc RH AA a fe BA BR EP mn sv c si DM Vv DD dd