Aftonbladet – 8 februari 1848, sida 2

kunna hafva den äran rekommendera Jenkin, min systers man, till bakverket, emot fem hundra pund och hans vin. Jenkin just vara rätta mannen härtill, mon colonel.n Åh! befattar sig således aldrig med bakelser,, sade öfversten med tonvigt. Oui, mon colonel. . Hvilket står att erhålla för ytterligare fem hunpra pund om året. Vet ni sir, att pastorn i min församling, en andelig man och en gentleman, med hustru och sju barn har blott halfva denna summa att lefva på. , Det vara vraiment hårdt, sade Risolle, höjande på axlarne. Hårdt — ja, det är hårdt, sir, och likväl kan ni få höra de män, som gifva sina kockar sjuhundra om året, gå upp i parlamentet och deklamera emot engelska kyrkans ofantliga förmögenhet och Säga folket att vårt presterskap är för högt lönadt. Stackars presterskap! Jag beklaga det presterskap; men så få vi ej heller glömma, mon colonel, den skicklighet och erfarenhet, som vara nödig att göra en omelette souffle. Fan tage edra omeletter sir. Menar ni verkligen på allvar att fordra sjuhundra pund om året af mig för edra tjenster ? Oui vraiment, mon colonel, sade Rissolle, med detsamma med stor grace tagande sig en pris ur en magnifik guldsnusdosa. Fördöme er, sir; detta är mer än jag kan utI härda! ropade den uppretade novisen i fashionabla verlden. Sju hundra pund! säg guin6er, sir, och jag skall blifva er kock för mitt återstående lif.n Bullret af denna sista harang och det hastiga skutt, som monsieur Rissolle tagit för att undvika något värre än ord, hvilket han befarade af den förtörnade öfversten, införde Wilson, som förskräcktes lika mycket som hans galliska vän öfver de vredessymptomer, som stodo tecknade i hans husbondes drag, och stod vid dörren undrande hvad detta hade latt betyda, då Arden, hvars vrede i förstone hin, drade honom att tala, yttrade i en ton som ej kunde missförstås: God morgon — sir — sjuhundra — — Hvad slutet af detta tilltal kunde hafva blifvit är omöjligt att säga, men innan det hann afslutas hade