Aftonbladet – 4 februari 1848, sida 2

denna period före korstågen, medsn horder af Norrmanner och Magyarer bemsökte foiken med outsgliga lidandes ; och med:n kyrkan vältrade tyngden af en oerhörd syndabörda på de enfaldiga folkens skuldror. Dessa få individer utsjorde kärnan för den tidens egentliga krigsväsende. Ordnade omkring länsbaneret, slöto de sig snart tillsammans till en siående kast, som icke allenast betraktade sig såsom mannaväsendets utvalde bland folket, utan också verkligen voro det. I dessas högre och friare lifsser hade kyrkans öfvervälde icke samma fr:mgång med att fullkomligen förvekliga snnet samt åst.dkomma urarfvagörelsen från denna verldens goda och hänsifvelsen åt klosterlifvets resignation; tvärtom blef kyrkosvärmeriet incm krivareklassen spiritualiserad och manl:g br-gd. Så uppstod med nödvändigbet ridderl:g s;jelfkänsla, som svart stegrades till fullkomhgr förakt för: massan af folket, hvilket redan förut, i kraft af länsväsendet, smäktade i den skamligaste förnedring. Den som i dessa tider icke var riddersman eller prest var slaf. — — — — — Mannz väsendet måste hafva ridderlig, adlig form; dessförutan gällde det intet. Men tiden ckred framåt, folkfvet erhöll åter en ovanlig, plötslig Jyftning ; nya och friska elementer sköto upp ur det föraktade djupet, och gjorde sig gällande med väldiga framgång:r på det oridderliga försvarets sida; omvändt infö!lo skamliga neder!sg som rddarne ledo; hela Europa skakades af förändringen, och dessa gamla former, hvilka dittills verkat så kraftigt, under det de voro genomträngda utaf en motsvaranda anda, fiogo snart intet mera öfrigt än ett tomt sken, bespatt dt af gamla och unga, — — — — — I de vilda religionsstridigbeterne, vid hvilka det simpla försvaret var det allmännaste, hade soldatväsendet stigit upp i ridderlighetens ställe.. Den nya makten framställde sina former desto skarpare, ju mera den friska folkskrafien försvann utur dem. Liksom i toma körl ingjöt furstemakten sin egen ande i soldatväsendets toma former. På detta sätt blef det möjligt, att adeln åter kunde få del i utbildningen af det nya vapenverkets fysiognomi; i furstarnes följe bjelpte adeln att fylla de toma formerne. Under det att herrsksremakten förlänte det nya härväsendet blinda lydnadens hemgift, tllshöto adel och hof (hvars förnämsta representanter adeln utgjorde) behöfliga ståndsfördomar och etikett. Oaktadt den nya pregeln på krigsmannalif-vet knappt kan jemföras med den gara!a bildningen, i hvad som tillhör fulhet, kraft och. firg, och oaktadt denna är matt, utan djup, balt och kraftig yttre form cch rörelse, återfinna vi likväl i det nya krigsväsendet alla de gamla i ter och dygder, som utgjorde själen i riddarelfvet, men vi återfiana dem förvrängda. Lydnad och trohet föreställas af disciplin; den ädla minnessårgen motsvaras af slappt, bofviskt galanteri; den storartade ärekänslan och dygden hos riddaren återfinnes i de inbillade företrädena i afseende på förherrsken?e mannaväsende; den kraftiga, ridderliga tvyekampen motsvaras af den raffinerade duellen. För att fullända den svaga kopian förekommer 0ss i de föråldrade snitten på uniformer motsatsen mot den yttre ridderliga företeelsen, som länge bibehöll sig, fastån kulorna icke hade någon respekt för jernskalet, och fastän tidsandan längesedan tagit glansen från bjelmbuske och sporrar. Likt riddareväsendets hast herrskar soldatväsendets kast länge såsom oinskränkt rådande inom vapenverlden. Militärisk uppfostran, militäriskt stridstätt, d. v. s. möjligast machinmessig rörelse ansågs, och anses ännu i dag, såsom lika ofelbar som fordomdags ridderlig uppfostran och ridderligt kämpasätt. Liksom riddareväsendet fordom, uppfyller soldatväsendet, i dag, verlden med bragder, men dessa bragder hvila på ärelystnadens lösa sand, icke på de mäktiga iderna från religiösa svärmeriet.: —-— — — -— — — -— Högsta junkten i riddareväsendet var intet annat än ett potentieradt uttryck af de höga ider, som under korstågstiderne voro de rådande, den skönaste blomstringen hos tidehvarfvets lifsträd. Soldatväsendets högsta punkt är det potentierade uttrycket af regentmakt och regenters fikenhet efter rykte, maktfullkomlighet och yttre prål.n Förf. framkastar slutligen den frågan, buru länge detta ssmma kastväsende skall bibehålla sin nuvarande form: Vore det väl att, i fall man förmådde det; i trots af alla dessa varnande anvisningar, egen-sinnigt fasthålla det bestående, som icke mera förmår göra vår tid tillfyllest? Vore det icke bättre att uppfatta krigsväsendet såsom det är, lett liflöst ting som släpar sig fram bakom det allmänna folklifvet? Borde man icke, sedan man så förstått det, genom ett raskt cch lyckligt tag återföra det till folket, hvarifrån det en gång, till sin egen ofärd, lösgjort sig? Skall man änru gifva en stor del af nationerne till pris åt detta tillstånd af halfhet och söndring, lett tillstånd som ändamåilslöst låter folkens krafter ssmmankrympa och för äras ?: IDE ALLMÄNNA ORSAKERNA TILL BROTTEN, SAMT MEDLEN ATT DEM MOTARBETA. FA BB (Forts. från Onsdagsbl.) Detta häktanda 3 sd ach atrd har förnäm