Aftonbladet – 4 februari 1848, sida 2

2Z Co ooDE STÅENDE ARMEERNA. Dagligt Allebanda innehöll i går en ur Deutsche Zeitung öfversatt, med skarpsinnigbet och gediegenbet författad artikel under titeln: också en militärisk fråga, hvilken har till ändamål att visa i hvad förhållande det nuvarande krigareståndet såsom serskild sambhällsklass står till tidens lifsutveckling. Vi mediela bär några utdrag ur denna artikel, hvilken förtjenar att blifva allmänt läst, och rekommendera den serskildt hos hr öfverstelöjtnavt Hazelius, till dess vi hinna afbörda vår skuld till hr öfverstelöjtnanten i afseende på hans sedneste skriftvexling cm stående armöer och miliser :, Det nuvarande krigaresåndet står i ett alldeles eget förhållande till vår tids lifsutveckling. Rundtomkring detta stånd andas och rörer sig ett nytt och friskt och lefvande bemödande, hvarje dag medför en ny eröfring inom något bland vetandets många områden, i egentlig vetensk2p, i konst, i statslifvet — men i krigarestindet sjelft råder det gamla, långtrådiza, mörka stillaståendet, i bista fallet afbrutet af znfallsrop från radikalismen, som understundom ruskar få de ärfda formerne. Man borde väl kunna tro att den impuls till utveckling, som inom tiden ligger verkande, också borde göra sig bemörkt inom militären; men det är icke så, intet sammanflytande med tidens ström kan förmärkas hos detta sånds lifselementer; denna ström forssar förbi detsamma liksom förbi en stenstod, hvars 2fbildning här och der afspeglas i de oroliga vågorna. Vi fråga oss betänksamt: hurudant skall detta stånds öde bl, när en gång :la de wvnga framskjutande lif-broddarna hunnit utbilda sig till fullfärdiga gestalter? Skall denna stenstod, förvittrad af vågornas och stormens inverkan, störta ned, eller skall väl en ny, konstfärdig hand, sådan som den stora soldatkejsarens, åter sammanföra de vittrade öfverlefvorna från det förvångna med alla dess underbara, förådrade utprydnader, samt derur mejsla ut en ny biidning, som åter för en tid skulle ställa folken tillfreds genom former, som tillvinna sig allas bifall för deras rigtighet. Författaren visar nu huru krigarelifvet historiskt utbildat sig först i riddarväsendet. Liksom det nuvarande såndet af statens försvarare, de stående härarna, framstod fordom riddareväsendet ur det kännbara bshofvet af män. Det egentliga folklifvet, som var: slocknadt, hvartill orsakerne lågo lika mycket i ofri heten inom staten som inom kyrkar, förmådde, på den tiden, Jika litet som sedermera, utur sig sjelft och af inre drift dara den väldigbet som gör folken skickliga till uthålliga strider. Endsst jemförelsevis få fria och lyckliga naturer bevarade motståndets msnonakraft, under