Aftonbladet – 3 februari 1848, sida 3

naud, eburudan utgången nu må blifva, bädanefter må lemnas i fred och utan allt vidare ansvar, och att således denna duell må bli den sista.n Det är afgjordt,e Sverads vi. Lucien bug-de sig, till tecken af bfsll. Ni har väl medfört vapen, mina herrar? fråg: de vicomte de Chateaugraad. De samma som förra gången.n Och de äro okända för herr de Franchi?) Mycket mer än för herr de Chateau-Renaud, ty han har begagnat dem en gång, men herr de Franchi har ännu icke sett dem. Det är godt, mina herrar. — Kom, Chateau-Renaud., Och nu fördjupade vi oss genast i skogsdungen, utan alt yttra ett ord vidare. En hvar kände på sig, då han ännu icke Ver fullkomligt återställd från det förra uppträdets hemska intryck, att. någonting icke mindre rysligt nu skulle t:lldraga sig. Vi anlände till dammfördjupningen. Herr de Chateau-Renaud lyckides att, förmedelst en tå!lsam ansträngning, synas lugn; men de, som sågo honom nu och sett honom förra gången, kunde dock intyga att skillnaden var betydlig. Då och då kastade han en förstulen blick på Lucien de Franchi, och denna blick uttryckte en oro, som närmade sig till fas?, Kanske var det den föruadransvärda likheten mellan brödesna som sysselsatte hans tankar, och det är icke osannolikt att h:n trodde sig se Louis hömnande :kugga. Medan pisto!erna laddades, såg jag honom framdraga sin högra hånd, som hn hillit instoppad i bröstet, under rocsen. Denna band var väl omlirdad med en i vatten blött näsluk, för att minska de feb-raktiga sprittnins arna. i Lucien stod der och väntade med stadig och ugn blek, såsom det hö:ves en man, hvilken r säker på sin hämnd. Innan man hurnit aävisa platserna, gick Franhi att ställa sig der, hvarest hans bror hadel