Aftonbladet – 3 februari 1848, sida 3

frihetens utvidgande utgjorde föremålet för Ständernes: öfverläggningår, en den aktninogsvärdaste medlem af detta Stånd sade tryckfriheten vara ett ljus, det han uppmanade oss att efterfölja. Då likasom sedermera trodde jag densamma ofta utgöra ett falskt sken, ett irrbloss, hvaraf den lätt. trögne någon gång vore i fara att förleGäs till afsteg från förnuftets och -klokhetens. väg; och nu har jag då fått upplefva den dag, då vådan af trycks frihetens alltför vida utsträckning bifvit inom detta stånd insedd och erkänd. Om felet ligger i författningens anda, eller i någon skriftställares missbruk af den medgifna fribeten, äger jag måhända icke förmåga att rätt bedöma, men kanhända borde lagen i denna; del tarfva förbättring, och omständigheterna påkalla att sätta en gräns för okynnet hos dem, som skrifva för allmänheten. — Hvad serskildt beträffar frågan om de i allmänt tryck mot hela Bondeståndet nu offentliggjorde smädelser, är jag af lika tanke med ståndsbrodren Heurlin. En enskild representant, hvilken, då han är fast och sjelfständig, icke kan undgå att någon gång blifva föremål för pressens bitterhet, kan lemna sådant åt föraktet, men ett helt Riksstånd, såsom sådant, bör väl icke siillatigande taga emot ett angrepp af ifrågavarande beskaffenhet på dess anseende och värdighet. Jag vill här endast tilllägga att, om jag än icke i alla afseenden delar de af ståndsbrodren Heurlin i frågen om grundlagsförändringsrne uttalade åsigter, jag dock lärt mig hysa aktning för pluraliteten, genom hvars beslut nämnde fråga hos detta Stånd afgjordes. Carl Ersson från Westerås län: Frågan är af så ovanlig beskaffenhet, att jag ännu icke kunnat göra mig fullt redo derför, och jag inskränker mig således för närvarande att begära densamma hvilande på bordet till nästa plenum. Förre talmannen Anders Eriksson från Örebro län: Bäst hade i min tanke varit, att denna fråga aldrig blifvit väckt. Bondeståndet borde nemligen känna sig nog starkt och så befästadt i sin värdigbet såsom riksstånd, att det icke ansett sig kunna annorledes, än med föraktets tystnad möta ett angrepp af beskaffenhet, såsom det förevarande. Det skulle måhända icke vara väl betänkt, att betaga allmänna tidningarne deras fria yttranderätt i förefallande ämnen, och om en eller annan tidningsskrifvare någon gång skulle föredraga ett mindre anständigt skrifsätt framför sans och hofsamhet vid framställandet af sina anmärkningar, tror jag dock allmänna opinionen i landet vara sådan, att skammen af ett slikt oskick återfaller på honom sjelf. Jag frångår visserligen icke, hvad ingen heller lärer bestrida, att uti ifrågaställde tidningsartiklar en del uttryck äro illa valda, men för min del tror jag ståndet icke böra äfventyra sitt anseende genom att sänka sig ned till författaren, och åt dessa hans ctillbörliga utlåtelser skänka annat afseende, än hvad jag förut yttrat mig anse desamma förtjena. I frågan finner jag således för min del intet böra af ståndet tillgöras. Sone Persson från Malmöhus län: Ståndsbrodren Heurlin har i min tanke icke saknat skäl till den af honom gjorde hemställan, serdeles vid betraktande af det otillständiga i en tidningsskrifvares tilltag, att offentligt uppträda med skymfliga uttryck både emot en enskild ståndsmedlem och hela ståndet, såsom sådant, då det deremot är en sådan skriftställares oeftergifliga pligt att hålla sig endast till sak, och lemna personen oantastad; — men helst skulle jag se om ståndet, såsom af en talare nyss föres!avits, lemrade denne tidningsskrifvares vanmäktiga utfall åt föraktet; dock vill jag icke motsätta mig eller anse så alldeles ur vägen, om ståndet finner för godt öfverlemna saken i allmänna åklagarsmakLens händer. Anders Beng!sson från Jönköpings län: Det är nu icke första gången man hört klagas, att riksstånden varit i allmänna tidningarne blottställde för obehörigt tadel. Åfven andra stånd än Bondeståndet ha fått röva detta obehag. Jag har alltid ogillat ett sådant förfarande och inskränker mig för närvarande till antydande af den åsigt, att ett återhåll torde böra sättas för vidare fortgång af detta, serdeles för yngre ståndsmedlemmar vådliga ofog. Matts Persson från Stockholms län, Nils Strindlund från Wester-Norrlands län och Lars I arsson från Elfsborgs län, hvilka alla enmält sig att tala, förbehöl!o sig att, då frågan redan vore begärd på bordet, få yttra sina tankar vid ämnets nästa föredragning. I enlighet med Sahlströms och Carl Erssons ofvantecknade hemställan lemnades frågan hvilande på bordet till föredragning och vidare behandling i nästa plenum. flm om de VN