Aftonbladet – 3 februari 1848, sida 2

tid hade för mycket snille och för mycken kraft, fullföljde icke denna föresats (?). Detta bidrog i stin mån att förändra denne mans bana (2). Häri samt i sammanställningen mellan honom och framlidne grefve Brahe, båda lika ridderliga, lika svenska, låg intresset; kring dessa stora och rika svenska ämnen ansågo vi, att en tragedi skulle kunna utspinna sig. Vi dömde naturligtvis förväget, då vi, för ögonblicket inbillade oss lefva i en tid med sinne för poetisk uppfattning. Den, som har lust att skratta åt de ridderliga tänkesätten, åt de ädla, oegennyttiga uppoffringarne för enskildt och allmänt väl, åt det tygellösa snillet, som i början lifvar och värmer, men slutligen härjar och förbränner den hydda, der det byggt sitt bo, åt Ben hejdlösa kraften, som då och då far fram med åskans våldsamhet, men sedan förlorar sig i en fullkomlig maktlöshet, åt hjertat, som i höga vågor häfver bröstet mot skyn; den som vid sådana företeelser icke erfar en känsla af deltagande rörelse, han kan ju betrakta en tragedi, hvars unge bortgångne hjelte egt detta skaplynne, såsom vore det en komedi. Grannlagenheten bjuder oss att icke gå längre (?). Den hade bordt, menar insändaren i Tiden, med fullt skäl, äfven bjuda oss att taga reda på hela förhållandet, så att vi icke, emot vår vilja, med begagnandet af ordet hedersvärja utan närmare benämning, gifvit anledring till en förvexling, som kunnat tyckas i mindre sann och derföre ofördelaktig dager framställa en om Sverige förtjent slägt. Vi uppmana förf. i Tiden, för samtidens och eftertidens väl, att något bögre lyfta den slöja han så appetissant utbredt för publhkens ögon, och icke förhålla allmänheten hvem den der underlige store mannen månde vara, som säkert har att aflåta både saille och kraft, eft-r han sjelf besitter för mycket deraf, och således med dessa gulagåfvor kan tjena andra dödlige. ————— VV— — Svenska Minerva har nyligen genom flera numror sysselkatt sig med mer och mindre barocka lukubrationer öfver frågan om en ministörförändring i liberal riktning, och har dervid, bland annat, haft den artigbeten, att vilja uppsätta Aftonbladets förläggare till konseljpresidentv. Anstrykningen af denna kombination är väl egentligen ironisk; men vi anse oss likväl böra yttra ett ord derom, af den anledningen, att då Aftonbladet äfven yrkat på en kombination ur det liberala partiet, så skulle Minerva, genom sitt upprepade tröskande med hr L. J. Hjertas nzmn, möjligtvis kunna förmå en cch snnan att slutligen tro, att bakom Aftonbladets yrkande på en liberal ministers tillsättande kuade ligga den hemliga ärelystnaden att äfven få räkna L. J. Hjerta såsom en a! kandidaterne till en taburett. Ehuru en hvar, som närmare känner Aftonbladets förläggare, vet, att en sådan tanka icke kan falla honoin in anse vi dock, för all säkerhet skull, ej olämpligt att särskildt anhilla, det Minerva behagade alldeles utesluta honom f.ån listen på de kan didater hon uppsitter.