befinna vi oss på den flick, der man från slätten inträder i skogen Nu äro vi derly ropide den unge mannen, i det han stannade med kabriolettenv. Det var på sjelfva stället. Lucien inträdde i skogen utan ringaste tvek.n, som om ban redan tjugu ginger varit der. Han gick rakt fram till fördjupningen, och när ban var dithommenr, stanrade han några ögonblic7, för att orientera sig. Derefter närmade haa sig den plat, der hans bror hade fallit. Här böjde hin sig ned, undersökte marken och fana en rödaktig fläck. Det är här! utropade han. Då böjde han; sig sakta ned och vidrörde gräset med sina läppar. Sedan reste han sig upp. Hans ögon flammade. Med raska steg gick han nu öfver hela fördjupningen, till det ställe, der Chateau-Renzud bade stått. Det var här han stod,, sade har, stampande med foten. Här skall ni i morgon se ho20m ligga. . pHuru!. ropade jag. I imorgonl Jaz endera är han ea feg usling, eller skall han i morgon ge mig upprättelse.n Men, min bista Lucien, sade jag, det är bruket i Frankrike, som ni väl vet, att en duel! icka medför andra följder, än de naturliga följderna af denna duell. pHa!... verkligen!... Herr de ChateauRenaud bade rättighet att utmana min bror, derföre att min bror erbjöd sitt stöd åt ett fruntimmer, som Chateau-Renaud hade skänd-: ligt bedragit. Jag menar att, enligt er mening, hade Chateau-Renaud rättighet att utmana min pror. Herr de Chateau-Renaud bar dödat min bror, ehuru han visste det han aldrig handterat något mordvapen; han bar skjutit På hohom med sammz kallblodighet sox2 man skjuter på en råbock; och jag skulle icke ega rättighet att utmara herr de Ctatesu-Rensud! Det vore väl konstigt.n Jag svarade icke. rv Dessutom, fortfor han, behöfver icke-ni hafva det ringaste alt göra med denna affir.