ende stora fångantalet, förnämligast inom hufvudstadsen. Näst lifvets och ärans förlust, kan väl icke ett för själens ädlaste känslor mera kränkande och betänkligare våld öfvergå individen, än frihetens förlust, genom häktande uti allmänt fängelse; det är en besynnerlig motsägelse uti flera länders, såväl institutioner som folklynne, att ett sådant misshruk af lagen, hvars förnämsta ändamål det är att trygga den ellmänna säkerheten, kan obejdadt få bestå, och dess myndigheter så få hushålla med den enskilda sikerheten, som förhållande: cftiast är. Men — lär man invända — det är just för den allmänna säkerheten, som den enskildas någongång måste uppoffas! — måhända blifve7 svaret; men endast med högsta urskillning och uti största nödfall. Ar detta exzedlertid vanligen fallet? frågom våra domböcter och rikets fängelser, samt förnämligast hufvudstadens häkten, och viskola häpna vid de upplysningar der kunna hermtas i detta afseends. -— Vi vilja visserligen tro, alt dessa arresteringar, hvilka ensamt uti Stockholm årl. uppgå till omkring femtusende, d. v. s. hvarje sextonde person a! stadens befolkning, äro påkallade af en förmert omso-g för de öfrige samhällsmedlemmarnes säkerhet, och uti öfverensstämmelse med gäli-nde Isgar och författningar, och att således -kålden dertill ej får annorlunda tillräknas de unyndigheter, som dervid äro verkande, än såsom ett missförstådt och olyckligt nit; men vi önske cndast, att detta bedröfliga resuliat al så osparda omsorger för det allsännas sakerhet måtte leda till sådane förändringar uti nu gällande författningar, i afseende på rättigheten af en m:dborgares häktande i allmänret, att äfven den enskildta säkerheten derigenom betryggas, mer än nu är fallet. Vi kunta icke erkänna rågon enda medborgare, Luru rinya och fattiy han än Icå vara, förfallen till insperyniny eller häktnirg, förrän lagen dömer honom, såsom vådlig för sllmönna säkerheten eller såsom öfverträdare af dess stadgar, hemfallen till fängelset. 29g