Aftonbladet – 2 februari 1848, sida 2

——————— — en. vandring, på en sakta sluttning, midt uti en liten rundel, som sannolikt hade fordom varit en dam, men som nu var fullkomligt uttorkad och på alla sidor omgifven af skogssnår. Denna fördjupning tycktes enkom vara danad tillskådeplats för det slags scen, som nu skulle tilldraga sig här. Herr de Martellin, sade vicomten, pvill ni, tillika med mig, mäta ut stegen ? Baronen svarade med en bifallande böjning på bufvudet, hvarefter han gick att ställa sig bredvid herr de Chateaugrand, cch de mätte tjugu vanliga steg. . Jag blef således ännu några ögonblick allena med Fra: chi. vÄnnu en sak, sade han. Ni finner mitt testamente på bordet, vid hvilket jag satt och skref då ni inträdde., Det är god!, svarade jag; var Iugn. När j viljen, mine herrar! yitrade Chateaugrand. Jag kommer,, sade Louis. Farväl, biste vän. Tack för allt besvär jag gjort er; oberäknadt det, som jag ännu kommer att göra enn, tillade han med. ett melankoliskt leende. Jag fattade hans hand. Den var kall, men den darrade icke. Se sin; sade jag, glöm den der synen, som ni hade i natt, och gör ert bästa, för att sigta rätt. Mins ni Friskytten ? frågade han. Ja, visst mins jag den.n Nå, då vet ni ock, att hvarje kula har sin bestämmelse.n På vägen till platsen mötte han baron Giordino, som rickte honom den laddade pistolen, hvilken han mottog, utan att ens kasta ögonen Ipå den. Derefter gick hen att ställa sig På den honom anvisade flicken, som var utmärkt medelst en näsduk. Å Herr de Chateau-Renaud stod redan på sin plats. (Forts.)