Aftonbladet – 2 februari 1848, sida 2

)E ALLMÄNNA ORSAKERNA TILL BROTTEN, SAMT MEDLEN ATT DEM MOTARBETA. af dh (Forts. från Onsdagsbl.) Vi meddela här fortsättning af det utdrag ur fvanstående arbete, hvaraf början lästes i Månlagens Aftonblad. Förf. gör här åtskilliga jemörelser och reflexioner med afseende på förvållandet mellan straff och brott, samt de olika ;egrepp som hittills synas hafva varit fästade vid vissa straffarter, såsom ärans förlust, den fMentliga kyrkoplikten m. m. Atskilligt af hvad förf. här anför kan ej nog lverligt bebjertas, och det vore t. ex. en ovärlerlig vinst för det allmänna, om fullt afseende ästades vid förf:s anmärkning: huru vigtigt det är, alt såväl genomlagarnes alla bestämmelser, som wti riktningen af allmänna opinionen, så högt som möjligt är, uppskatta värdet af personlig ära. De specialiteter, hvaruti förf. ingår uti kavitlet om domstolarnes organisation, meddelas här egentligen blott för att ej a!bryta det heas sammanhang. Enhvar inser, att dylika enskilda förslagsmeningar på sätt och vis stå vid sidan af sjelfva ämnet för aftandlingen, och följaktligen tillkommit utan allt anspråk på den fuliändning, som man ägde rätt att fordra af att till alla detzljer genomfördtreorg:nsatiorsförslag. Sjelfva grundprincipen, hvarifrån förf. utgår, är dock obestridligen riktig, och om detta erkännhes, saknar det icke sitt intresse att äfven laga kännedom om det skizzartade utkast, förf. framlagt inför allmänheten. — Förf. upptager ifven den så mycket omtvistade frågan om bysällningslagen, och ehuru vi icke kunne obeungadt gilla författarens resonnemang och projekt, så måste det dock erkännas, att han såväl i afseende till principen, som det hufvudsakliga af des tillämpning, bar träffat det rätta. — Förf. fortsätter som följer: Vi hafva något vidlyftigt utbredt oss öfver detta ämne, men vi anse det för ieke allenast det vigtigaste uti vår lagstiftnipg att begrunda, utan äfven en al de mäktigaste orsakerna till det öfverklagade sedeförderfvet och lagbrotten i allmänbet. Det är med innerligsste tillfredsställelse vi erkänne, 2tt det nya lagförslaget äfsen uteslutit alla, hitintills gällande, vanärende str. ffbestämmelser, och vi hafva endast, som cagdt. är, hör upptagit dem, såsom närvarande brottorssker. Om nyss anförde betraktelser gillas, så kan man deraf sluta, huru vigtigt det är, att, såväl genom lagarnes alla bestämmelser, som wti riktningen af allmänna opinionen, så högt som möjligt är, uppskatta värdet af personlig ära, ;eb att förlusten deraf, om den skulie af lagen pålägges, bör vara förenad med lifvets eller frinetens förlust för alltid; ty den sanna äran bör värderas högre än lifvet. Men om man får antaga, att det vanvärde, hvaruti begreppet om personlig ära hitintills, genom en bristfällig l2gstifming, råkat, till en stor del är orsaken till närvarande tiders sedeförderf och förbrytelser, så torde det icke heller kunna bestridas, att det vanvärde, hvaruti ett annat af mecborgarens och samhällets heligaste intressen, n-mligen begreppet om personlig friket, råkat, är en lita inflytelserik orsak till de ökade brotten och det deraf bercPN ad se äte VET be nt BIE a DE EN Vg Rö enn s