Aftonbladet – 1 februari 1848, sida 3

voro öfverlåtna åt domarens urskiljning. Denna förvirring cch obestämdhet i straffrätten, det godtycke, med hvilket en menniskas vilja kunde träda i lagens st:lle, väckte under de följande regeringarne forsknings-andans uppmärksambet, hvilken drog under sin pröfning våra bestående inrättningar. Nu fö!jde en reaktion uch, som första yttringen af densamma, förklaringen af 4788, genom hvilken torturen ble! afskaffad. Dittills hade lagstiftaren blott haft två synpunkter vid sraffet. Han ville göra det kännbart och afskräckande — det förra, på ce: brottet måtte umgällas, det sedaare, på det hos andra brottets fiö mitte förqväfvas. Äuvnu tänkte man icke på samhällets sikerhet för den lössläppte brottslingen geaom densammes förbättring. Dittills utgjorde också fysiska straff kriminallagstiftmpgens enda grundsats. Man beräknade afskräckandets helsoszmma verkningar efter de qval, hvilka man lät brottslingens kropp uthärda. Vid denna oförståndiga beräkning märkte man icke, att ett af naturen mildt och menskligt fclk en dag skulle komma derhän att för sin del göra sig skyldigt till detta råa förfarsnde, att en stund skulle komma, då dess vilda licelser, uppretade genom dess minnen, skulle drifva det till en blodsutgjutelse, vid hvilken det genom sin gamla lagstiftning var så vandt, alt mensklighetens och den upprörda naturens stämma bragtes till tystnad. Vid Franska revolu:ionens utbrott användes dödsstr.ffet i mångfaldig förm i 430 särskilda fall. I andra fall dömdes till lemlästning, bränning med glödende jern, läpparnes och tungars uppristande, brännmärkning och andra påfund af en väl uttänkt grymhet. Imedlertid hade mensklighetens stämma låtit sig höras. Ädelsinnade skrifiställare hade förberedt sinnena på en oundgänglig reform. Öaskan derefter uttryckte Ludv:g XVI i sin berömda förklaring af den 23 September 1789, genom hvilken han sammankaliade les tats genereaux, och han förnyade den i sitt throntal. Den konstituerande församlingen, eggsd genom de från alla rikets delar densamma gifna anvisnirgar, gick med besutcsamhet till verket att gifva lagssipningen i :I:mänhet och kriminal-lagskipniogen i synnerhet en med den allmänna opinionens framsteg mera öfverensstimmar de grundv:1l. Denna grundval blef i 1791 års lagbok för rättegångsordningen: jury, uffentlighet cch de anklagades fria försvar; för strafflagen: inskränkning af dödsstraffet till et! enlelt bortt:gande af lifvet, utan qval, och alla öfriga str.ffs förvandling i fängelse, hvilket genom l:khet i längd och beskaflenhet mångsaldigades. Fångelsestraffet var helt och hillet nytt, och är ej föreskrifvet i förordningarne förs denna tid. Tillförene tjerte f ngelse blowt till att försäkra sig om den anklagades person (ad custodiam rei) tills dom var fälld, hviiken, så vidt det ej domdes till landsförvisning eller till galererna, alitid gick ut på ett kroppsstraff. Deremot äro i 4794 års lagbok de flesta straff, (bojor, tvångsarbete, ensligt fängelse och enkelt fangelse) in:et annat än fängelse, alltså ett och samma str. ff, blott i olika grader användt, och som ailit efter dess grad skall utstås dels i tukthusen, dels i hamnarna, dels i längelserna al andra graden. 7 b (Furts.) Ene 4 kå