Aftonbladet – 1 februari 1848, sida 2

rörelse var der för handen, om icke vacklade, dock dröjde och liksom generade sig, och derföre kunde denj ej få något stort och omedelbart resultat. I stället för att följa det råd, som onekligt var det bästa och efteråt också blifvit som sådant erkändt, nemligen att de deputerade och borgar:epresentanterne skulle i pro ession till fots genom de menniskofyllda gatorna draga upp till slottet och genast fordra audiens hos den nye konungen, stödjande en sådan fordran på de tusende, som slottsplatsen kunde rymma, företog man sig att genom kabinettssekreteraren skriftligen begära audiensen. Efter att man timma efter timma förgäfves väntat på svar, hela lördagen, ja söndagen med, erhöll man omsider be sked, då vederbörande på slottet hade hunnit hemta sig och fått mod att svara, det kungen för ögonblicket icke hade tid mottaga några adresser,. Härmed var ögonblicket, — så framt der eljest hade varit något att vinna, — så till vida förloradt. De unges otålmodighet sökte imedlertid att skaffa sig luft, dels i flera stormande församlingar, dels i en imposant hyllning åt Clausen och Schouw om lördags middagen, i det ett långt tåg af 2—3000 man begaf sig från Studentföreniogen opp till universitetet och der på öfligt vis hemburo de båda hedersmännen sin tack för deras ypperliga skritt: Ved Thronskiftet 4848,. På måndags morgonen voro Borgare-representanterna tillsagda till audiens jemte magistraten; de skulle då få den nåden att gratulera majestätet, bara ingen petition! Den gången vorö likväl rep-esentanterne män för sin hatt och beslöto att under sådant vilkor ej mottaga audiensen, hvaröfver också den utanför Börsen vid tillfället samlade folkmassan högljudt uttryckte sin glädje och sitt bifall. Stämningen var nu temligen irriterad, folket kände sig förnärmadt i sina representanters personer, och hvarje hurrarop för dessa sednare innebar ett å bas le ministere! Då sednare om middagen Hvidt, hvilken, som bekant, är bankdirektör, skulle gå hem från Börsen, beslöt hela det församlade handelsståndet att, tillika med en ofantlig mängd andra äldre och yngre personer, följa honom till bans boning, hvilket också verkställdes med ett tåg af 5—6000 personer, hvilka paseerade alldeles förbi H. M:ts fönster. Då man kom tillbaka beslöto en del att mera direkt ge sin önskan tillkänna; de ryckte fram till sjelfva slottsporten och höjde der först ropen på konstitution och frihet, men derefter på kungen sjelf, att han måtte komma fram. Detta allt var imedlertid en temligen oordentlig, i grunden afsigtslös demonstration, och då kungen naturligtvis ej visade sig, skildes mängden åter, hvarvid likväl polisen passade på att följa efter och i all tysthet arrestera en och annan af dem, som ansågos vara de ifrigaste orostiftarne. Dessa personer äro väl redan åter frigifne, de flesta dock efter att hafva fått huden full med ovett och till och med blifvit hotade med extra judiciel bestraffning. Polisens inblandning förbättrade naturligtvis ej stämningen och gud vet hvad som kunnat bli af dessa skärmytslingar, såvida ej samma afton hade blifvit kungjordt såväl det kongl. amnestireskriptet för politiska och tryckfrihetsförseelser, som det af konungen upplästa, således väl af statsrådet billigade, svaret på magistratens ordförandes gratula tion, deri innefattas ett temligen bestämdt löfte om konstitution eller i det minsta något liknande. Härtill kommer ytterligare ett pålitligt rykte att man verkligen redan en af de allraförsta dagarna skall kunna vänta sig det i närvarande ämne tilltänkta. Allt detta har nu naturligtvis bidragit att dämpa den upprörda sinnesstämningen; man väntar nu blott med spänd uppmärksamhet hvad som skall komma. Man hoppas att intet definitivt skal åtgöras i konstitutionssaken, förrän Ständerna blifvit hörda, och i slikt fall, om än det kongl. utkastet skulle vara otillfredsställande, vill der likväl uppnås något, då Ständernas majoritet är liberal och en annan af de konservative kan antagas under sådana förhållanden skola gå öfver celler åtminstone bete sig förnuftigt. — Våra poeter äro mycket bedröfvade öfver Christian den 8:des död. Andersen har redan snyftat öfver honom i Berlingske, Grundtvig och Ingemann likaledes. Oehlenschläger är färdig med sorgkantaten, som skall brukas vid bisättningen. Holst skrifverinskriptionerna på sarkofagen, konstnärer och snickare arbeta på lit de parade och castrum dolorisp. Våra gator se sorgliga ut med alla de svartklädda damer, men förete dock mera lif, än förr, emedan det har kommit rörelse i allmänheten. Blott det nu icke alltför snart vill åter dö bot, ty det är i sanning icke hvar dag man kan få en sådan anledning, som en konungs död, för att sätta lif i folk! — — — Den i en föregående korrespondens förmodade snart tillförväntande nya ministerutnämningen har nu verkligen egt rum, i det herr Bardenfletb blifvit under d. 22 kallad tills statsminister, tillsvidare utan portfölj. NG CDA VICTICA AOPN