Aftonbladet – 1 februari 1848, sida 2

Och vid nästa soir förlorade jag icke herr de Chateau-Renaud ur sigte. Måhända hade han märkt mitt bemödande att ständigt ge akt på honom, och det tycktes mig som om han, då han talade sakta med Emilie, sökte att göra mig löjlig. Om jag icke Iyssnat till annat än mitt hjertas röst, så hade jag då genast sökt en tvist med Chateau-Renaud, af hvad anledning som helst, endast för att få duollera med honom. Men jag besinnade mig och fann att ett sådant uppförande skulle varit mer än besynnerligt. xOch för att nu beskrifva allt, vill j:g säga att hvarje fredag var för mig en plågodag, ty det var den dagen i veckan då Emilie såg främmande bos sig, och följaktligen infann sig äfven hr de Chateau-Renaud regelmessigt hvarje fredeg. Han är en verldsman, en sprätt, ett lejon. Jag erkände visserligen hans öfverlägsenhet framför mig i minga fall; men jag tyckte dock att Emilie uppskattade honom vida högre än han förtjenadeSnart tyckte jag mig finn2, att jag icke var den enda som varseblef det företräde Emilie gaf herr de Chatesu-Renaud. Den uppmärksamhst hon egnade honom tilltog i sådan grad loch blef snart så märkbar, att Giordino, hvilkor, liksom jag, var en intim vän i huset, talade med mig derem. Från den stunden var mitt beslut fattadt: jag hade nemligen föresatt mig att tala med Emilie derom, öfvertygad, som jag var, att det Ivar endast en oförsigtighet å hennes sida och att jag allenast behöfde öppna hennes ögon anI gående hennes uppförande, för att förmå henne latt genast rätta det, som kunde få namn af lättsinne. ! Men till min stora förvåning upptog Emilie min anmärkning såsom ett skämt, påstående att j:g var tokig och att de, hvilka delade mina åsigter, voro lika tokiga som jag Jag vidhöll dock mitt påstående. Emilie svarade att hon alls icke rättade sig ;lefter mig, hvad den saken betriffade, och att .Jen förälskad man var en bestucken domare.