Aftonbladet – 1 februari 1848, sida 1

csamtalet blifvit allmänt och högljudt. Man så 2 D-... och Louis tid efter annan kasta ögone .På pendylen, som fortsatte sin flegmatiska gång i trots af otåligheten hos de båda personerna Isom betraktade dess visare. I När klockan fattades fem minuter i fyra såg jag på Louis de Franchi. Skåll, sade jag och höjde mitt glas. Leende höjde han äfven sitt och förde de till sina läppar. Han hade druckit ungefär hälften af glasets innehåll, då en ringklockas gälla ljud hördes. Jag hade trott att de Franchi ej kunde bli blekare än han var, men jag bedrog mig. Det är han! sade han. J2, men det är kanske icke hony svarade jag. Det är hvad vi straxt få erfara., Klockans pinglande hade väckt allas uppmärksamhet, och den djupaste tystnad hade plötsligt följt på det nyss så stojande glammet, som vankade omkring hela bordet och som icke sällan hoppade öfver alla skacklor. Då hördes liksom en strid derute i tamburen. D... steg upp och gick att öppna dörren. Jag kände igen hennes röst,, hviskade Louis, som fattade om min handled, den han hårdt tryckte. Se så, se sålp sade jag, fatta mod och var man! Det är ju påtagligt, att om hon följer med en karl på supg hos en annan karl, som hon icke känner, och bland andra personer, hvilka äro henne ännu mera obekanta, så är hon en slinka, och en slinka förtjenar icke en bra karls kärlek., Men, min fru, Jag bönfaller,, sade D... derute i tamburen; var så god och stig in!... Jag kan försäkra att vi här äro endast några vänner., Men så kom då in, min bästa Emilie! yttrade Chateau-Renaud. Du slipper demaskera lig, om du icke vill. Den uslingen! mumlade Louis. I detta ögonblick inträdde en maskerad dam, mera släpad än ledd af Chatezu-Renaud och af! D .3,., som trodde sig på detta sätt uppfylla en värds pligter.