Aftonbladet – 31 januari 1848, sida 2

REVY AF TIDNINGARNA. Frågan om en förändring af konseljen börjar nu agiteras i tidningarna, och, märkligt nog, är det Tiden, som dervid tagit initiativet. Dagligt Allehanda har i dag härom några träffande reflexioner: vi meddela här ett stycke af dess artikel i utdrag: Allehanda nämner till en början att de artiklar i Tiden, som föranledt dess yttrande, synas vara författade af det konservativa partiets egen ;nöga chef, eller såsom Tiden kallar honom, wgunstling, samt fortfar derefter: Det intressanta uti denna artikel är, att, oaktadt allt hvad som varit i Tiden skrifvet om vådan och grundlagsvidrigheten af det parlamentariska styrelsesättet här i landet, det ifrågavarande programmet likväl antager såsom alldeles gifvet, att derest Konungen skulle välja en liberal ministår af hrr Richert, Petre, C. H. Anckarsvärd, Schartau eller Thomander m. fl., det förstärkta Statsutskottet ofelbart komme att vägra anslag oci att tiden då vore sinne, äfven för adel och prester, att gripa till tvångspmedel och till den lagliga samhällsordningens pförsvar begagna samma skattoch anslagsvägran, psom de liberale användt till hennes undergräfnvande. (Orden stå att läsa i Tiden JM 23 för lördagen den 29 Jan. 41848, 2:dra sidans 1:sta spalt.) Der ha vi således den mest öppna bekännelse af konservatismens första kämpe, att någon annan utväg slutligen icke finnes för någondera sidan, än anslagsvägran. Den enda skilnaden är, att då de konservativa vägra anslag såsom tvångsmedel, så sker det till rikets och fribetens försvar, men när de liberala begagna samma utväg, så sker det för att undergräfva samhälls-ordningen)! En beqvämare, men tillika fräckare logik har man väl aldrig hört omtalas. Den är likväl så på pricken lik hela presidenten von Hartmansdorffs argumentationssätt på Riddarhuset, att det visst icke kan förvåna den, som der följt bonom med sin uppmärksamhet, att han nu vågar framträda dermed äfven för allmänheten. Det kan imedlertid vara godt att minnas till en annan gång, huru jesuitismen i Tiden resonerar öfver högvigtiga politiska principer, som den ena dagen, då de åberopas af Tidens motståndare, förkastas och fördömas snart sagdt såsom djefvulens verk, men den andra dagen, då de passa för de konservativa sjelfva, adopteras, under den skenheliga försäkran, att man endast dermed åsyftar att upprätthålla samhällsordningen, hvilket naturligtvis på Tidens språk är liktydigt med att upprätthålla Adelsoch Prestväldet.,