Aftonbladet – 29 januari 1848, sida 3

Vlialas, URYLSUCITU alt UPppitpa Vä aAStTUU som styrka i skäl, och pluraliteten ropar sitt bravo! Huru otrolig denna uppgift låter, så kan den dock konstaterss snart sagdt i hvarje plenum. Och häri ligger br v. H:s styrka, häraf är det som han fått sin onekligen förtjenta reputation för dugtighet, bär måste man ock söka de punkter hvarje hans motståndare borde angripa: de borde aldrig tröttna att afskära de kring frågan framskjutande vattenskotten, att påminna om sakens rätta och ursprungliga gestalt: aldrig hållas tillbaka al tanken på det påssande i att en gång för alla gifva sina skäl, utan ihärdigt upprepa samma argumenter i ny drägt. Denna skildring har ej gjort br v. H. större eller mindre än han verkligen är; bans ölverlägsenhet på riddarhuset berur på full psykologisk kännedom om sina motståndare, och den böjd man deri måste obetingadt erkänna honom nedsätter visserligen motståndarne, men höjer ingalunda honom sjelf till något mer än en vanlig additionskarl, som förstår att efter en gifven lag sammanläigga plus till plus och ideligen plus. Justemiliöerna, de grå, utgöra ett ej så obetydligt parti, och utmärka sig genom att aldrig vilja säga sin mening rent ut, just emedan de ej ega någon sådan fullt klar, ej gå efter någon bestämd plan, utan halta på begge sidor. Främst bland dem står justietieministern grefve Posse. Han lägger sina ord väl, talar tydligt och sammanhängande, cch argumenterar rätt bra, när ban blow skall vederlägg2, ej vär han skall framställa positiva åsigter, ty då kan ban sällan yttra sig utan ait kompromeitera sig och de sins, samt förråda en tydlig brist på energi. Än skjuter han framför sig Kongl. Maj:ts åsigter, än förklarar ban sig icke emot en lagförändring, som upphäfver den princip ban biträdt, än förklarar ban det likgiltigt hvad som inom buset i. en fråga yttras. Sådant är oförlåtligt af en representant och ännu mer af en minister. Det grå partiet lider illa af beklämning från begge de andra, det är af begge misstänkt, af begge motsagdt, ehuiu företrädesvis af den konservativa sidan; dess medlemmar gå som vandrarena till Mabomets paradis på en spång, smal som en knifsegg. De lida af de konservativa gruflig smälek för allt, bvarigenom de anses försöka ett steg framåt, och i stället att, såsom deres ställning kräfver, taga steget fullt ut till dem, som kurde vara deras naturliga bundslörvandter, uppträda de i sina mystiska gråpappersmasker och tala öfver eller om ämnenå, icke för eller emot. Detta beklagliga förbållande kan endast ega rum tillfölje af de lib-ralas svaghet i ställning. De liberal, framåtgåendets män, hafva allt för sig. Från tankens djupaste forskningar, från universi id6, ända ned till den minsia menskliga inrättning, sträfvar allt till utveckling och fullkomning. De skulle kunna hafva alla argumenter för sig, de skulle kunna vinna individ efter individ, hela justemiliöernas parti, de skulle kunna tvioga sig till gehör, om de blott rätt ville det. Men, der erfordras en väsendtlig sak, och det är sammanhållning. . Se och bör de liberala på riddarbuset. Hvilken matthet, håglöshet, tvedrägt, taktlöshet råder icke der. Inga öfverläggningar hållas förut, ingen förberedning af frågorna. De tyckas anse att saken skall gå fram ändå; det är sannt, den går nog i en framtid, men hvarje fördröjande är en seger på andra sidan, är att betrakta som ett steg tillbaka. Det är otvifvelaktigt att ganska många unga förmågor finnas inom denna stora samling. MHvarför då icke bilda dessa, tillegna sig dem? hvarför icke gifva dem en skola, som de konservativa göra? Nyss sades att de liberala skulle kunna på sin sida vinna hela medelpartiet: en förklaring måste gifvas härför. De liberalas grundsatser böra vara radikala; derhän böra alla bland dem sträfva som en men, det är den gemensamma ledstjerna detta parti har ait rikta sin gång efter. Men ögonblicket kan måhända icke tillåta den radikala: åsigters genomförande i detalj, och det är just denna ögonblickets nollIpunkt, detta för tiden lzgom, som de föregålende öfverläggningarna skola bestämma. Det lutgör skilnaden mellan de liberala och medelvägsmännen, att de förra gå mot ett bestämdt mål i framtiden, som de känna; de sednare Ihafva intet annat mål än ögonblickets, men ljust uti bestämmandet af deita för tiden pasa sande skola de begge sidorna mötas, så framt leljest begge vilja det rätta. Den förra bör och Ikan bestämdt uppträda och göra sig gällande, bereda det närvarande och nedlögga deri fröem lull den framtida utvecklingen, samt taga med sig den sednare, fast den äfven icke har fullt Imedvetande om hvad den grundlägger, utan Iblotit ser till stundens kraf. Till utförande af detta eger dock det liberala Tpartiet på riddarhuset ingen enda härförare; ty de flesta synas bära mer eller mindre grå kappor. Den gamle chefen C. H. Anckarsvärd, TJ eburu till åren, framträder ännu stundom med lungdomlig kraft, men har icke visat någon båg ett blifva partichef. Baron Tersmeden bafve vi under denna riksdagen hittills ej hört något utaf. I Statsutskottet, der han är ledamot, kommer det väl att visa sig, om de liberåle tappat bort honom eller icke. Hr Gripenstedt står väl ännu qvar och låter i böjliga ord för det mesta höra sunda tankar. Hr Hjerta är en af de få, som försöka hålla en fråga uppe på dess rätta ståndpunkt, men, liksom hr von Hartmansdorff är identifierad med konservatism, så är hr Hjerta för mycket identifierad med Aftonbladet, cch lärer väl hafva sin tid för mycket upptagen dermed, för att kunna itaga någon sktif del uti bildandet och underbållandet af ett liberalt parti. Hr Dalman deltager ganska litet i debatternz. Så har riddsrbuset förefallit en blott åhörare; dessa äro de tankar många hysa och dem man velat lita komma fram såsom ett Gif akt! för dem det vedesbör och såsom ett försök att visa såväl bristerna som medlen att dem