Aftonbladet – 29 januari 1848, sida 2

bland ruinerna af Vieentello. Äfvenledes hade han spänt på sig sitt bälte, hvaruti tvenne pistoler voro instuckna; dertill var han beväpnad med en bössa. När jag nalkades honom på tjugu stegs afstånd, aftog han sin batt och höll den i handen, hvarvid jag sporrade min häst, för att ej låta honom vänta för länge. Min herre, sade han, jag ville ej låta er resa ifrån Sullacsro, innan jag tackade er för den äran ni bevisat en stackars bonde, som jag är, i det ni tjenat honom såsim vittne; men som jag der nere ej. kände mitt bjerta gladt och min tunga fri, kom jag att möta er här. pJag tackar erp, svarade jag; men icke lönade det mödan att ni hindrade er och aflägsnade er från ert hem, för att tacka mig för något, hvari jpg sjelf fann ett nöjen Ack! käre herre,, återtog banditen, )!cke var det så roligt mellan fyra väggar heller. Man vänjer s:g icke på ett enda ögonblick af red något, hvarvid man vant sig under mer än tre års tid. Bergsluften är förfärlig, ty när man en gång börjat inandas den, gväfs man öfverallt annorstädes. Nyss när jag var inne i de der usla kojorna dernere, trodde jag i hvarje ögonblick att taket skulle falla öfver mig. ,Men, sade jag, ni måste väl ändå återtaga edra alldagliga vanor. Man har sagt mig, att ni är egare af ett hus, en åker och en vingård.s ,J2, visserligen; men min syster sköter -huspållet; och så hafva vi Lukojer (Luquoi), som plöja min åker och sköta min vingård. Vi bruka icke arbeta, vi korsikanare. Men hvad gören j då? Vi se på dem som arbeta, vi promenera, med bössan på axeln, och så:jaga Vix Nå, då önskar jag er städse lycka till en god jagt, min bäste Orlandinin, sade jag, räckande honom handen, p)Men kom väl ihåg, att min heder, så väl som er egen, står i pant på