Aftonbladet – 29 januari 1848, sida 2

ett kort med miit namn och min adress. Glöm icke då att helsa på mig i Jag loivar er, att om någon oförutsedd händelse skulle föra mig till kontinenten, skall mitt första besök bli hos er. Det är sålede; öfveren;skommet. Han räckte mig ännu en gång handen och vi lemnade hvarandra; men så länge han kunde se mig på vägen, som ledde ned till flydstranden, följde han mig med ögonen. Allt var nu teml.gen lugnt i byn, ehuru man visserligen kunde märka denna dyning, som följer på stora tilldragelser. Under det jag red bort derifrån, fästade jag med mycken uppmärksamhet mira blickar på hvarje port jag passerede, vänande att nalkas den som tillhörde min gudson, Orlandini, hvilken, enligt min tanka, var mig skyldig en tacksägelse, den han ännu icke framburit. s Men jag hade nu ridit förbi alla husen i by och var redan ute på fältet, utan att hafva varseblifvit någon enda figur, som liknade Orlandini. Jag trodde mig således hafva blifvit alldeles bortglömd, och jag får tillstå, att jag vid nogare eftersinnande fann att Orlandini, under de många stridiga känslor och sinnesrörelser, för hvilka han denna dag miste vara ett rof, väl kunde glömma en honom så obekant och på det hela likgiltig person som jag var, och jag förlät honom således af uppriktigaste bjerta denna glömska, då jag, just som jag red in i skogssnåret vid Bochisano, varseblef en karl, som kom fram mellan träden och ställde sig midt på den väg jag skulle passera. Knappast hada jag kastat ögonen på denna person, förrän jag i densamma igenkände Orlandini, hvilken jag, i min fransyska otålighet och i min vana vid parisisk konvenans, iör tidigt hade beskyllt för ctacksamhet. Jag märkte att han redan hade aflagt den under ceremonien påhafda heolgdagsdrägten och åter påtagit den, hvaruti ban visat sig för mig