Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 2

tat att yttra, så blifver det min skyldighet att deruti vera så kort som möjligt. Det är icke min mening att här söka ingå i vederläggning af frih. Cederströms, Jacob, åsigter om rätta förståndet af ifrågavarande grundlags-paragraf. En hvar är tillräckligt bekant med den originalitet i uppfattningen och den ihärdighet i försvar, som tillhöra nämnde friherre, särdeles vid dylika frågor. Det kan således icke vara min mening att tänka öfvertyga horom, men då detta förhållande bäst af mig bör inses, önskar jag endast fästa öfrige ledamöters uppmärksamhet derpå, att, vid friherre Cederströms läsning af 46 R. F., förbises alldeles den del af dess ordalydelse, som rörer störandet af statens lugn och väckande af förargelse. Det är dessutom en annan omständighet, som egentligen föranledt mig att begära tillfälle till yttrande af några ord. Då man betraktar samma sak, sammanföres man i åhörarnes omdöme lätteligen och helt naturligt med alla äem, som yttrat enahanda tankar i ämnet, oaktadt de modifikationer som deruti kunna ega rum. Jag bör först och främst förklara min tacksamhet för frih. Hamilton samt grefve v. Platen och Mörner, för det stöd de bebagat lemna min framställning, under det de tillika yttrat sina egna åsigter i frågan. I synnerhet tror jag att frih. Hamiltons målande framställning af de vådor, en oinskränkt samvetsfrihet kan medföra, bör på opinionerna hafva en välgörande inverkan; men frih. Hamilton har nämnt, efter hvad jag trott mig höra, att han måste vägra sn högaktning åt affällingen, och grefve Mörner har, om jag rätt fattat, förklarat, att alla tider haft för sed att brännmärka öfverlöparen. Jag för min del måste förklara, att jag icke i dessa afseenden delar dessa herrars åsigter. Jag nekar icke affällipgen min högaktving; jag anser öfverlöparan icke böra brännmärkas, då mneml. hans öfvertygelse är så stark, att han icke kan motstå att lyda den, men då också underkastar sig de följder, staten bestämt för affallet. Grefve v. Platen har, om jag rätt hörde, föreslagit upphörande af den stadgade arfsrättsförlusten för affallare. Jag åter önskar ej dess upphäfvande, men anser denna del af S. vara af mindre vigt än det föregående momentet. Då jag nu för sista gången uppträder i denna fråga, begagnar jag tillfället att jemväl afgifva den förklaring, att jag med skyldig aktning villigt uppfattat allt det vackra, ädelsinnade, känslofulla och välmenande i grefve v. Stedingks motion, på samma gång som jag anser den vara onödig, skadlig och i en serdeles otjenlig tid framstäld. Hr v. Engeström, Jonas Fred. Jag har alltid varit öfvertygad om den Lutherska lärans företräde framför alla andra trosbekännelser; men af de farhågor, som här allmänt blifvit yttrade, om vådorna för vår lära deraf att en förlust i materiella fördelar skulle drabba den, som i följd af verklig öfvertygelse öfvergår till en annan lära, synes mig fom vår egen lära i dessa herrars åsigt vore grundad på ganska svaga fötter. Om icke vår tro kan motstå de försök, som kunna göras att rubba densamma, så synes den icke vara af något värde, och förlusten af sådana trosbekännare tror jag vara ingen för sjelfva trosbekännelsen. Här har yttrats förakt för öfverlöparen; och jag delar detta förakt, men afskyr ännu mera skrymtaren; och till skrymteri tvinga våra nu stränga lagar