Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 2

R———VV ——— .—.—eL— —. ——-——. V6—omm— dem sedan, en på hvardera sidan om pendylen, just på densamma platsen, der ni för en stund sedan såg dem. Sju månader derefter födde min mor till verlden ett par tvillinggossar, al hvilka den ene är er tjenare, korsikanaren Lucien, och den andre filantropen Louis, hans bror.e I samma ögonblick som Lucien slutade sin berättelse, såg jag på en bland de af månen upplysta fläckarne skuggan af en karl och den af en hund. Det var banditen och vår vän Diamanto. I detsamma hörde vi klangen af tornklockan i Sullacaro. som långsamt slog nio. Mäster Orlandi var, som det ville synas, af samma tanke som Ludvig den femtonde, hvilken, enligt hvad man vet, hade den maximen, att punktlighet utgör konungars artighet. Omöjligen kunde man vara mera punktlig, än denne bergens konung, med hvilken Lucien hade stämt möte på slaget nio. Då han nalkades, stego vi upp båda två. Vv. Ni är icke allena, herr Lucien,, side banditen. Oroa er icke öfver det, Orlandinin, svarade denne. Den här herrn är en af mina vänner, som har hört talas om er, och som önskar göra er sitt besök. Jag har icke trott mig böra neka honom detta nöje.n Herrn är välkommen ut på landet, yttrade banditen, i det han bugade sig och gick ett par steg närmare OSS. Jag besvarade med den punktligaste höflighet hans helsning. Ni måtte visst hafva kommit redan för en stund sedan, fortfor Orlindini. Ja, vi hafva varit här i tjugu minuter. Jaha, riktigt! jag tyckte mig höra rösten af Diamanto, som tjöt vid mucchion, och redan för en qvart timma sedan kom han springande