Aftonbladet – 24 januari 1848, sida 2

—— tt ba synes vara en egen skickelse, som på Nn gång satt sig i sinnet att agitera högv. pre;eståndet genom dokt. Sandberg och högl. ridlerskapet och adeln genom grefve v. Stedingk. Det angår religionsfriheten. Denna skoll vara farlig för Kyrkan; och det är en sanning, att om man med ordet kyrkan icke menar christendomen såsom samband emellan Gud och själarne, utan bloit som hierarki, så är relisionsfriheten för den mycket undergräfvande. Är det åter frågan om den heliga allmänneliga kyrkan, det heliga mannasamfund, hvarom vår kateches talar, så kan sådant icke vara till utan lefvande tro, hvilande på andras öfvertygelse. Detta är samma sak som religionsfrihet, ehuru gifvet gerom omskrifning och i andans ordalag. Emot falska eller sämre läror skall man derföre sätta upplysningen till en sann, en bättre lära, hvilket åstadkommer Jjus och verkar öfvertygelse i själarne. Men hvad öfvertygelse. verka strafflagar? Då denna fråga utan tvifvel är af tillräcklig vigt för att hvad derom inom representationen yttras förtjenar ajt följas med uppmärksamhet, ha vi äfven uppskjutit att referera något om diskussionerna på Riddarhuset, tills protokollet skulle blifva justeradt. Bland dessa förekom: först ett skriftligt anförande af friherre Claös Rudolf Cederström, hvilket vi således äfven böre meddela, ehuru det dels varit förut ensamt publicerat genom tidningen Tiden, dels också egentligen icke innehåller något annat än några allmänna fraser, tusen gånger sagda och upprepade, om enhet och frid inom kyrkan m. m., hvilka alltid, likasom de politiska fraserna om ordningen i samhället m. m, äro särdeles lätt tillgängliga argumenter för dem, söm vilja konservera tvånget, vare sig i hvad riktning som helst. Vi meddela här frib. Cederströms yttrande och skole låta den öfrige debatten följa med det första: . Det har visserligen icke kunnat väcka förundran att, vil den skenbara motsägelsen mellan allmänna lagens och regeringsformens stadganden i föreva