Aftonbladet – 24 januari 1848, sida 2

atte sig emot en sådan söndring, borde dock adeln öra det. Grefve Lagerbjelke ansåg den kongl. propositiojen omöjlig att antaga, i anseende till dess samnanfattning. Den föreslagna 47 S, som gjorde analet af högsta domstolens ledamöter beroende af ständernas beslut i anslagsväg, vore olycklig. Just.evisionens borttagande vore en förlust, serdeles ;m det stadgande blefve antaget, att ärenderna skulle eredas antingen efter allmän lag eller på sätt K. U. serskildt stadgar. Det borde hafva varit betämdt, i hvilka fall allmän lag eller serskilda stadganden skulle gälla, eller om de sednare skulle kunna upphäfva den förra. Frih. Cederström, J., satte i fråga hvad som är småsak, när rätt är i fråga. En sak kan röra millioner menniskor, fastån den icke handlar om mer än en liten summa. En arbetares rätt att förjena, t. ex., är ingen småsak. 46 R. F. har derför med flit pålagt kungen alla dessa små;akerp. Hr Hjerta, L., trodde att de egentliga inkasten mot de. gjorda förslagen lätt kunde undanrödjas, ym man antog de två första SS:na och afslog den redje. Hvad hr Hartmansdorff yttråt om konunsens prerogatif, allmänna val, bränvinsbränning och uppviglingar kunde väl hafva sitt värde såsom alrika taktiska bjelptrupper för att skrämma den del af Ridd. och Adeln, som vanligen visar sig mycket känslig för sådana demonstrationer, men hade med hbufvudsaken ingen gemenskap. Det vore visst artigt att se, huru ömt hr v. H. och de med honom likatänkande taga Konungen om hand, men å andra sidan, då hr v. H. föreslog att lemna en del ärender till kollegiernas afgörande rätt, innefattade sådant ju tydligt ett större intrång på prerogativet, sådant de uppfatta detsamma, än om samma ärender gå till en afdelning i högsta domstolen, der Konungen sjelf kan deltaga i besluten, om han vill. För öfrigt tror säkert ingen numera att det skulle vara nyttigt, om Konungen ofta personligen blandade sig i högsta domstolens göromål. Att de två rösterna stå qvar, har en helt annan grund, nemligen för att beteckna att högsta domaremakten må hafva den höga rang i allmänna tänkesättet, som Konungens namn kan förläna deråt. Det vigtigaste är, att högsta domstolens ledamöter få någon lindring i sina alltför tunga göromål. Den utgift, som derpå bekostas, återgår rikligt till folket sjelf genom möjligheten af ett skyndsammare afgörande af ärenderna. Man borde betänka, att menniskonaturen ej kan ansträngas öfver ett visst mått. Af en ledamot i högsta domstolen fordrar man med skäl, att han skall egna den mest noggranna uppmärksamhet äfven åt det minsta mål, emedan, om han misstager sig, har han ej ens sjelf den trösten, att hans beslut kan ändras. Men för att kunna göra denna fordran gällande. borde man åtminstone tillse, att desse, i förhållande till sina maktpåliggande göromål så knappt aflönade embetsmän, icke blifva öfver höfvan betungade). Det händer eljest, att de utmärktaste inom lagfarenheten icke vilja hafva denna plats, och Regeringen får taga bland de mindre kunnige, och dermed blir landet icke belåtet. Landtmarskalken anmärkte i anledning af hr Hjertas yttrande, att den kongl. propositionen måste utan sönderdelning antagas eller förkastas. Hr Lagerhjelm afstyrkte förslaget af två skäl: derför att i slutet af 47 saknades orden efter målens beskaffenhet, utan hvilka ord den enhet i lagskipning, som fordras för högsta domstolen, skulle komma att saknas: och derför att det för lagstiftare i ekonomiska mål är nödigt att genom egen tillämpning af sina stadganden lära känna deras verkan. (Forts. följer.) ) Det skul!le icke skada om den af hr Hjerta här vidrörda punkt behjertades litet mera. Man behagade t. ex. blott, i afseende på lönens förhållande till göromålen, jemföra ett justitieråd med en generalmajor, landshöfding eller biskop! Red:s anm. H ————