Aftonbladet – 24 januari 1848, sida 2

ande hänseenden, den tanken uppkommit att, geom undanrödjande af den förstnämndes bud i 4 ap. 3 S Missg.B., bereda åt 46 i Reg.F. en vidträcktare tydning än den hittills erhållit; äfvensom let likaledes ;förefallit naturligt, att en framställing till förordande af frihet och rörlighet, vare sig allmänhet eller. inom ett särskildt område, kunnat ramkalla välvilligt. mötande tänkesätt; hälst de vacra vältalighetens blomster, hvarmed denna framtällning rikligen var öfverströdd, voro. egnade att It den esthetiska känslan, vid åhörandet deraf, beeda ett angenämt intryck. Men saken -är i och för ig alltför betydande och allvarlig, för att vi skulle unna fästa oss vid de behagliga uttryck hvari moionen blifvit klädd. Det är frågan om en väsendtig förändring af ett för samhället och kyrkan vigigt stadgande: rörande påföljden utaf affall från vår rena, Evangeliskå lära. Såsom skäl för föränringen har, enligt hvad nyss nämndes, blifvit anfördt lagstadgandets förmenta stridighet med Reg.F:s föreskrift. Men har icke den sistnämnde alltjemnt blifvit tolkad på det sätt, som kändt och af motionären framställdt är, uten att deraf veterligen uppkommit några olägenheter eller. klagomål, som kunna förtjena att tagas i betraktande? Väl har den värde motionären erinrat om målaren Nilsson och hans genom öfvergång till katholicismen ådragna nödvändighet att begifva sig utom rikets gränsor; samt tillagt att denna tilldragelse väckt å utrikes ort, i vissa kretsar, ett klandrande uppseende. Men, M. H., kunna väl Sveriges lagstiftningsärender afgöras efter rättesnöret af de mer eller mindre blida eller oblida omdömen, som af utlänningar, oftast obekante med helheten af våra inhemska förhållanden, kunna, rörande enskilda hos oss inträffade företeelser, möjligen fällas? Och månne icke hos oss sjelfve deremot händelsen med målaren Nilsson betraktades i ett helt annat ljus, så mycket mera som undersökningen om hans affall, derest jag icke alltför mycket misstager mig, icke otydligt syntes uppenbara mannens stora oförmåga eller likgiltighet att uppfatta betydelsen af den ena och andra bekännelsens innehåll, jemte det den ansågs röja hans al fåvitska förhoppningar om bättre utsigter på timlig bergning föranledda beslut att öfvergifva fädrens tro? — Det valda exemplet synes sålunda icke mycket bevisande för nödigheten af den åsyftade förändringen. Men hr grefve von Stedingk har jemväl sökt stödja sitt förslag vid åtskilliga allmänna theoretiskaj satser, hvilka torde böra till sin halt något skärskådas; såsom t. ex. den af ppolitisk och religiös frihet utgöra hvarje konstitutionellt samhälles grundpelare, och äro dess lifsprincip, en conditio sine qua non för dess bestånd, börande alltså i båda dessa vigtiga ämnen endast öfvertygelsen fritt få rådan o. s. v.; hvilket torde låta ganska bra, såsom fras, men i verkligheten synes föga antagligt till oinskränkt godkännande; ty om händelsevis den enskildes öfvertygelse gkulle inom en monarkisk stat bestämma sig för den republikanska sambhällsformens förmodade företräden för. samma stat, så lärer väl icke en sådan tanke tillåtas att, såsom här heter, fritt få råda, det vill väl säga, uttala sig med anspråk på rättighet att försöka sitt bringande till verkställighet, eller åtminstone på proselytmakeri, jemte öfriga tillbehör till ett obehindradt framträdande. Härmed tro vi oss bäst hafva genmält motionärens åsigt att först genom framgången af hans förslag en sann konseqvens i Sveriges politiska och religiösa lagstiftning skulle vinnas. Vidare yttras det tvång och öfvertygelse hafva intet gemensamt, de äro fullkomliga antipoder,. — Och likväl, vi måste erinra derom, är ju intet menskligt samhälle möjligt eller tänkbart, om icke medborgarne underkasta sig och yttrandet af sin enskilda öfvertygelse samhällsbandens förenande länkar, hvilka också, i fall de trotsas, lita sig förnimma såsom tvång! — För öfrigt, vid förevarande fråga, hvari ligger något tvång för den enskilde, som hindrar honom att inom sig hysa hvad föreställningar ban behagar? Vill han åter uppenbarligen yttra och utbreda sådane, som äro i strid med Statskyrkans läror, då först inträder den af lagen stadgade påföljd, som likväl ej bör kallas ett straff, enär honom ej tillfogas något personligt lidande; han endast uteslutes från det land, hvars lag han ej underkastar sig. Någon egendomskonfiskation, hvarom motionären talat, undergår han icke, utan behåller allt hvad han intill affallet ärft och förvärfvat; — det är sannt att han förlorar rätt till vidare arftägt; och om verkligen någon ändring af lagrummet vore af nöden, skulle den härutinnan snarast kunna medgifvas; ehuruväl Sveriges i en tro förenade folk dock torde kunna göra anspråk på att få inom det ej rika landet behålla svensk förmögenhet, hvilken i merberörde fall skall tillfalla den affallnes närmaste arfvingar, likväl, enligt Arfda-balken 7 kap. 4 S., med förbehåli för honom sjelf att, derest han inom fem år med konungens lof kommer tillbaka och till vår lära återträder, få taga i besittning det arf, han under tiden, af förenämnde orsak, ej tillträdt. Ett sådant förfarande å samhällets sida kan, enligt vår tanke, ej rättvist komma under den, om vi riktigt uppfattat motionärens anförande, af honom begagnade benämning, våld och förföljelse. Man inser dessutom lätt att en fullständig konseqvens icke i motionen förefinnes emellan dess fordran å oinskränkt religionsfrihet, yttrad nemligen i form af affall från den hos oss antagna läran, och motionärens eget tillstyrkande att förlusten af medborgerliga rättigheter ensamt kunde för skeende affall bibehållas, såsom verkande tillräckligt återhållande; ty med bibehållandet af en dylik återhållande kraft vore man ju i alla fall ej befriad till alla delar ifrån det tvång, som ofvanföre ansågs så fullkomligen oförenligt med ,civilisationens och upplysningens kraf, vår mildare lagstiftning, tidsandan, med mera dylikt, på hvilka förebäranden ej torde böra läggas alltför stor vigt, helst då man eftertänker huru ofta de framdragas till förordande af alla möjliga samhällsförstörande syften och läror, hvilka ej derigenom blifva bättre eller mera antagliga för den strängare pröfningens dom, endast mera lockande för de lättare hänförda. Ytterligare har herr grefven anfört exemplen af Frankrikes, Belgiens, framför allt Nordamerikas lagstiftningar i det förevarande hänseendet, såsom mönster för oss, dem vl borde skynda att tillegna oss. Men hafva icke dessa länder och vårt fädernesland väsendtliga skiljaktigheter, hog stora, för att så väl i dettä, som många andra förhållanden, rättfärdiga olika stadganden i de olika länderne? Äfven Preussens sednaste lag om religionsbekännelsernas utöfning har motionären anfört; men böre vi icke dervid ihågkomma att Preussen redan sedan långliga tider TA rr ve —— ER RREEEEENE——————— MM AA SA MH Ö mm OM