Aftonbladet – 22 januari 1848, sida 3

HAUVI UTC AKIUUTTL Mi Jen NN LUUUSL VR mem dertill är fattig — lätt tubbas, att, på sitt sätt, försöka att använda sig dessa läror och vanor till nytta. Det torde sålunda icke bestridas: att, jemte egoismen och lyxen, det förnämligast är dessa falska begrepp om eganderätt, hvilka grundlagt den närvarande osäkerheten och rättslösheten inom samhället, och hvilka måste stäfjas, om någon förbättring häruti skall kunna vinnas. Oaktadt vi anse, att det endast är genom en ändamålsenlig och sannt medborgerlig uppfostrar, samt en derigenom förädlad opinions makt, som dessa laster säkrast kunna motarbetas, torde äfven lagstiftningen kunna derpå linverka, om den begagnar sig af de driffjedrar som kraftigast anslå de ädlare känslorn2? inom Imenniskobjertat: äran och hedern. Filangieri lanför följande lag hos Locrierna i detta hänIseende, som måhända förtjenade att, bebörigen modifierad, upptagas äfven i vår tid: En fri qvinna må ej, så framt hon ej är drucken, hafva mer än en slaf med sig; hon må ej natTtetid gå utom staden, så framt hon ej ärnar Isig till ett kärleksmöte; hon må ej nyttja guldInipper och kulörta sidenkläder, så framt hon jej drifver handtverk som sköka. En mansperson må ej nyttja miletiskt kläde, (utländska Jmoder), så framt ban ej nesligt prostituerat sig, ete. Äfven Sparta hade flera dylika Jagar. Om vi uti det föregående lyckats ådagalägga hvilken fruktansvärd källa till brott de herrIskande lasterna i samhället äro, helst när de fattigare och oupplystare klasserna, i: stället för att, medelst föredömen och uppmuntran af de högre och bildade samhbällsmedlemmarne, böjas, genom deraf beredd sedlighet, både i egen och medborgares aktning, finna sig, icke allenast af dem öfvergifna och öfversedda, utan hvad olyckligare är, neddragne till deras tjenare uti brottet och skandalen, huru lätt kunna vi icke då förklara för oss dessa klassers närvarande bekl2gansvärda ställning och de svårigheter de hafva att bekämpa, för att blifva sig sjelfva och sambället värdige. Det synes, som en stor del af menniskor på fullt allvar trodde att Försynen gifvit dem uteslutande rättighet att på sina likars bekostnad ensamt njuta af det goda här i verlden, och just denna. obegripliga förblindelse u!gör förnämsta orsaken till allt det elände hvaraf menskligheten lider. Att den närmast härleder sig från falska begrepp, både om våra pligter mot Gud och sambället, cch om menniskans bestämmelse på jorden, torde medgifvas, och utgör ett slående bevis på bristen af sann religiositet och medborgerlighet. Det är just denna brist, som alstrar den bjertlösa egoism hvarom vi förut talat, hvilken uti sitt eget jag ser urbilden af allt godt och förträffligt, och enda föremålet, icke blott för sina egna, utan äfven för Guds och sina medmenniskors alla omsorger. Det är förgäfves att man uttänker några medel till botande af sam hällets kräftskada, när man icke vill upprycka det onda från roten, och denna rot är ingen annan än våra fördomar mot de lägre klassers nas rätt till och behofvet utaf medborgerlig bildning och medborgerlig aktning. Det är genom bristande uppfostran och vård, som Y, af menniskoslägtet går förlorad, och det är genom att hafva uraktlåtit sina pligter uti detta hänseexde mot de lägre klasserna, som samhället nu uti dessa klasser nödgats frukta en hotande fiende, hvilken icke utan skäl återfordrar sitt genom några få hjerilösa egoister dem så orättvist beröfvade dyrbara fädernearf. Utan uppfostran, bland dåliga exempel, äfven hos de högre, uti ett samhälle, der arbetaren genom sin ställning varit förnekad en framtid, der fylleriet lång tid varit och ännu till. någon del är en statsekonomisk förtjenst, der felaktiga institutioner försvåra giftermålen och således underhålla otukten, der äfven den minsta förseelse, som medför frihetens förlust, hitintills genom fängelsernas bristfälliga inrättning i de flesta fall medfört den häktades både moraliska och politiska död, sägen väl: — har man af sådana onaturliga förhållanden kunnat med billighet fordra några bättre resultater än som derutaf bärflutit? tackom Gud att de icke äro olyckligarel — Det är förnämligast inom hufvudstaden och dess närmaste provinser, som sedlighetstillståndet är mera oroande, men änuu är kärnan af nationen icke förstörd — om ock angripen — och vi skola hoppas att det nya lagsystemet, om det blott kraftfullt understödjes vid sin tillämpning, skall åter upprätta det sjunkande sambället, och återgifva det sin urgamla stämpel af redbarhet och dygd. Vare det långt ifrån oss att på något sätt vilja ursäkta brottet eller lägga hyende under lasten, genom att kasta på de högre klasserna och på samhällets: institutioner i allmänbet hela skulden för de lägre klassernas brott och sedeförderf; visserligen icke, men vi anse att hvarje domare uti detta fall bör väga brottets orsak, innan han bestämmer straffets storlek, och vane att endast höra förbannelsens och förkastelsens dom öfver häktenas olyckliga innevånare, hafva vi ansett som en pligt att undersöka på hvilka grunder den kunde så obetingadt af mängden uttalas. Vi hafva då funnit, ut ofta nog brottet, oftare okunnighet och förseelse, men oftast olyckor och missförstådda oligter emot samhället, hafva fört dessa olyckiga till fängelserna och afrättsplatsen. Dessa ipptäckter äro anledningen till denna skrift, om icke eger några andra anspråk, än att lifva älviljan och nitet för beklagansvärda likar, till åväl deras som samhällets båtnad. (Forts.) — Sistlidne thorsdag uppropades för sjettegånen återförvista tryckfrihetsmålet angående f. d. ontorsbetjenten Edvard Sjoberg, hvilken nu ej eller inställde sig. Sjöherg har sex gånger vait af rättsbetjenterna sökt för att tillställas kalelse, men endast tvenne gånger blifvit anträfid, och en gång inställt sig för rätten, då han kväl åter tfligsnade sig innan målet uppropaes. DÅ målat kan soc frn lAmmav oki Oe