Aftonbladet – 22 januari 1848, sida 3

sannolikt för stt bekläda den vigtiga posten att bevaka profossens intresse, samt mot lagkommitteen och filantropien förfäkta skampallens theori. Mellan dessa kämpar för bibehållande af den gamla kärblefne hedniska straffprincipen å ena sidsn, samt dem som önska införandet af en kristligare, på moraliska grunder byggd lagstiftning å den andra, utkämpas nu striden inför offentligheten, och utgången kan ej vara oviss. Vi hafva redan förut nämnt en författare, som upptagit den kastade stridshandsker och med mycken moderation i skrifsättet börjat en allvarlig granskning af åtskilliga detalj frågor, som stå i nära samband med kriminal lagstiftningen. Vi meddela här nedan ett utdrag ur nämnde arbete. Förf., som gjort sig till uppgift att ef. terforska brottens allmänna orsaker, samt upp: söka medlen att motarbeta dem, gör i det ci terade stycket den reflexionen, att större de. len af föröfvade brott har sin upprinnelse ut oriktigta: begrepp om eganderätten, som till en väsendtlig del äro en gifven följd af en mängd af lagen tolererade missbruk, samt åtskilliga mindre redbira plägseder, hvilka orsaker gemensamt verka högst demoraliserande på de uppvexande slägtet, som, med en mängd tvetydiga exempel för ögonen, få ett alldeles falsk! begrepp om den sanna äran. Förf. har dock blott med lätt hand, och :; förbigående, vidrört denna sida af saken, som väl kunde tåla vid en vidlyftigare granskning Utdraget lyder som följer: DE ALLMÄNNA ORSAKERNA TILL BROTTEN, SAMT MEDLEN ATT DEM MOTARBETA. Det gifves en last, med deraf härflytande brott, som vanligen mest öfverklagas, och rättvisligen uppväcker de största farhågor inom samhället: denna är sveket, bedrägeriet och slutligen det öppna tjufnadsbrottet. Låtom oss tillse huru detta utvecklat sig, och hvarifrån det hemtar sin förnämsta näring. Vi hafva redan förut vågat påstå, att detta brott härflyter från bristande eller felaktiga begrepp om eganderätt; om detta får medgifvas, så återstår att undersöka hvarifrån dessa bristande eller felaktiga begrepp kunnat uppkomma. Det är naturligt att utvecklingen af alla begrepp ytterst beror utaf den allmänna uppfostran, och att denna åter bestämmes utaf samhällets institutioner, läror och lagar. Månne hu någon af dessa sednare, på ett eller annat sätt, medelbart eller omedelbart, kan framkalla och uppmuntra denna last, detta bro? Vi nödgas, ehuru smärtsamt det är, bejaka denna fråga, och det torde icke vara svårt att uppgifva de många bestämmelser uti dessa lagar och institutioner, som icke allenast, genom en falsk afvägning emellan de särskilda arterna af detta brott, göra det förmånligare att föröfva det i stort än i smått, utan äfven, genom offentliga påbud tillåta och hägna sveket och bedrägeriet, och derigenom inympa detsamma uti sjelfva nationalandan. Bland okloka och vådliga lagbestämmelser i detta fall är: t. ex. den skillnad allmänna lagen gör mellan stöld och förskingrandet af annor mans gods. Den som t. ex. öppet stjäl 5 rdr, dömmes och straffas vida strängare än den, som på ett svekfullt sätt tillnarrar sig 10,000 rdr och dem sedan förskingrar, oaktadt den förre endast bedragit egaren på sina penningar, men den sednare på både penningar och förtroende. Så kallad åverkan, om äfven tio gånger större än en annan, genom stöld, tillfogad förlust, straffas äfven vida mildare, och medför icke, såsom den sednare, vanfrejd. Hvad falska konkurser beträffar, som väl är et af de ohyggligaste tjufnadsbrott, så är det nogsamt bekant huru lätt lagen dervid kan kringgås. Ruru felaktiga institutioner menligt inverka i detta fall, synes bäst af de betänkliga följder lönesystemets brister i allmänhet medför, och hvarigenom de så kallade sportlerna upphöjas till rang och värdighet af laga fångst. En snillrik person gjorde, i anledning bäraf, den betr2ktelsen, att det just är derigenom man, icke sällan, vid tillfrågan hos mången högst obetydlig tjensteman, huru stor hans lön är, får till. svar: min lön, åh, den är just ej att tala om: — men jag gör mig tre till fyra tusen riksdaler; och att man kan vara öfvertyBad om, det denna samma tjensteman, för hvarje sålunda förvärfvadt tusende, äfven på fullt allvar anser sig hafva vunnit lika mycket uti moraliskt som i ekonomiskt afseende. Presterskapets närvarande aflöningssätt eger ifven ett menligare inflytande, än man vill medgifva, på sambällets vigtigaste intressen, lerigenom att det underhåller vinningslystnalen, tvedrägten och misstroendet emellan folket och dess själasörjare, ett förhållande, som lessa sednare äfven synas medgifva, uti de stundom förekommande frivilliga kontrakterne ned församlingarne, för aflöningens utgående — en reglering, hvilken vi tycka staten lämpigast borde öfvertaga-— ju förr desto bättre. Allt hvad-som, på ett eller annat sätt, striler emot den rent moraliska lagen, huru : för-: lelaktigt det än kunde vara uti politiskt eller: konomiskt hänseende för det allmänna, måste l 0ga utrensas, icke allenast från de offentligal: örfattningarne, utan äfven från folkets seder ch bruk, buru häfdvunna dessa än må vara. Till antalet af de sednare kan med skäl råkas den, uti allmänna handeln, så inrotade vaan af prutning. Huru mycket man än målj åstå, att denna öfverenskommelse eller jemk-; ing angående priset, är en ovilkorlig följd af1 varje köp, der säljaren naturligen vill hafvalf ör sin vara det högsta han kan få, och kö-ll aren åter vill gifva det minsta som möjligt !g r, så kunna vi likvisst icke annat än anselt enna prutning såsom ett missbruk af det enkilda förtroendet, genom att just bereda de törsta förlusterne åt dem, som af grannlagen