Aftonbladet – 22 januari 1848, sida 2

— ÄR Mun upptäckte under askan fyra halfförtärda lik, och som tre af generalens slafvar ej voro återkomna, så tviflade ej generalen på att dessa oigenkänneliga lik voro; Iwan, Daniel och Alexis. Hvad den fjerde beträffade, var han öfvertygad att det var Gråzgoire. Orsaken till eldsvådan förblef en hemlighet för hela verlden; huset var aflägset och yrvädret häftigt, så att på hela vägen hade de båda qvinnorna ej mött en enda menniska. Vaninka var säker på sin kammarjungfru; således var hennes hemlighet begrafven med Iwan. Men på fruktan följde samvetsagg; den unga flickan, så oböjlig hon syntes vid åsynen af brottet, var dock utan styrka vid minnet deraf; det tycktes henne, som om hon skulle blifva lättad från denna förskräckliga börda, om hon anförtrodde sin hemlighet åt en prest; hon gicz och sökte upp en sådan, hvilken var känd för sin barmhertighet, och berättade för honom, under tysthetslöfte, allt hvad som tilldragit sig. Presten förfärades vid denna berättelse; Guds barmhertighet är stor, men menniskornas barmhertighet har sina gränser. Presten vägrade Vaninka den aflösning, hon åstundade. Denna vägran var förskräcklig; han uteslöt Vaninka från nådebordet: detta uteslutande skulle blifva bemärkt, och det kunde blott tillskrifvas något oerhördt felsteg eller något okändt brott. Vaninka föll till prestens fötter, och i sin fars namn, på hvilken hennes skam skulle återfalla, bönföll hon, att denna hårda dom måtte mildras. Presten begrundade länge och djupt, hvarefter han trodde sig hafva funnit ett medel att allt förlika; det var att Vaninka skulle framträda till nådebordet med de andra unga flickorna; presten skulle stanna framför henne liksom framför de andra, men endast för att säga: Bed och gråt! Och de närvarande, bedragna af. skenet, skulle tro, att hon som de andra hade anammat Christi lekamen. Det var allt hvad Vaninka kunde erhålla. Denna bekännelse egde rum omkring kl. 7 på aftonen, och enshgheten i kyrkan, förenad