Aftonbladet – 22 januari 1848, sida 2

visst icke, så vidt vi förnummit, att Regerins sen kunnat föreställa sig att förment oerhörda summor skulle hifallas af Rikets Ständer. I det afseendet har man så lysande föredömen ;r 4830, samt äfven vid 1840—41 och 4844 —4843 årens riksdagar, att troligen ingen ännu anser det så aldeles gifvet, att ej föreställningen kunde slå in. Visserligen kan det sä3as, att man blifvit söfverraskad, af förslaget; men denna öfverraskning har säkert icke vållats af okunnigbet om huru Rikets Ständers vid förflutna riksdagar yttrade önskningar föranledt de flesta af ifrågaställda anslaga Nej, visst icke. Men är det väl å andra sidan möjligt att ignorera eller glömma, att nationen vid den nyssnämnda tiden fann förhoppningar af helt andra slag väckta, som den allt för svagt sett uppfyllda? och gaf icke Regeringen då dertill anledning, visserligen icke genom något direkt löfte: det måste erkännas att den yttersta försigtighet i det afseendet varit rådande — men genom hvarjehanda andra sätt som finnas att låta en viss syftning framskymta att Regeringen kände och bebjertade nationens belägenhet och de svårighetor, hvari den stora massan befinner sig, den missbelåtenhet som är rådande med största delen af de föråldrade institutionerna (och hvaribland sjelfva Rikets Ständer, är en den väsendtligaste) att Regeringen icke längre skulle vilja inskränka sin verksamhet och sitt nit, till att fortfarande utföra erkändt felaktiga plener, gynna de enskilda intressen som ståndsväsendet olyckligtvis uppställt öfver det allmännas, och lemna nationens angelägenheter i ett så obestämdt, ja man kan med skäl säga, så förvir. radt skick, som det hvari de sig nu befinna. Man föreställde sig, att den hemlighetsfullhet Regeringen så ytterst noggrannt iakttog i afseende på sina egna åsigter, under det att embetsverk och kommitteer sattes i rörelse i ändamål att försöka sig på reformernas fält, härflöt från omtankan att icke låta folkets vwedersakere urderminera de arbeten i folkets intresse, hvarom man likväl låtit underband förstå till dem som tro skulle, att regeringen ämnade kraftigt befordra dem. Om äfven förväntningarna hade blifvit bra afkylda efter de uppenbarelser representationskommitticens sammansättning gaf, så trodde dock en och anran ännu, att man skulle få se en plan för mnationens framtid, i den stora Kongl. propositionen: en plan, byggd på förnuftets, sanningens och rättvisans seger öfver flärden, fördomarna och inritade missbruk. Af allt detta fann man — intet. Ty hvad syntes i stället? I korthet: man hade väntat något helt annat än hvad som visade sig, der äfven det goda är så halft eller understödt af så ringa mod stt uppträda för de stora och eviga grundsatserna af rätt och sanning, att fienderna till dessa ingalunda blifvit afskrämda, utan blott lura på tillfället att få återtaga det obetydliga de hittills förlorat. Vid hofhållningen ifrågasattes en betydlig förhöjnng för en 24-årig prins, utan att ens dervid fästa vilkoret af anslagets, utgående först vid hans förmälniog. Justitie-verkets stat gaf icke den aflägsnaste anledning, att ännu kunna hoppas på lagväsendets ordnande. De diplomatiska utgifterna stå der sig alldeles lika, oaktadt lättheten, att i likhet med några andra stater af andra ordningen, derå göra besparingar. Också har upplysaren icke vidrört dessa delar af den stora statshandlingen, utan deremot skyndat till försvarsangelägenheterna. pplysaren anmärker såsom obilligt, att nationen, dess representanter och pressen, tyckas snarare hafva väntat förslag till nedsättning af den ordinarie budgeten, än någon tillökning, och anser att, i en stat lika som i ett enskildt hushåll, hvarje förbättring medför en ny utgift, men hvartill också en stigande förkofran lemnar medel,. Denna satts kan dock icke godkännas annat än vilkorligt, och hvad liknelsen angår, så vet man väl, att i alla hushåll beror förkofran först och främst derpå, att man ställer mun efter matsäcken, ochj i de flesta på sparsamhet, hvarföre denna egenskap också räknas såsom en hufvuddygd. Vi kunna icke inse, hvarföre ej äfven den ordinarie budgeten kunnat lemna tillfälle till en nedsättning, oaktadt någon sådan egentligen icke blifvit yrkad. Det har ju blott begärts, att förbättringarne i statsorganismen skulle så vidt möjligt utföras medelst indragningar af hvad det odugliga kostat; och af det skälet, att den förmenta stigande förkofran,, om den ock finnes, åtminstone icke visar sig på sådana håll, eller uppenbarat sig i den min, att den tål vid starka påkänningar å de späda krafterna. I det enskilda hushållet, som handlar klokt och betänksamt, frågar man sig, såsom vi nyss nämnde, först hvilka indragningar kunna göras för att bekosta de nya behof eller njutningar man vill tillfredsställa. En försigtig husfoder tillgriper icke sitt kapital, än mindre inkastar han sig i skulder, innan han är öfvertygad att hans eller familjens verksamhet kan ersätta ränteförlusten eller afbörda skulden. Men vår Regering tyckes med godt samvete nu vilja säga oss: eder stigande förkofran lemnar medeln, till en årlig förökning af 800,000 rdr banko, i edra statsutgifter. Detta synes innefatta den tron, att vi skulle förökat vår kapitalförmögenhet med mindst 20 millioner riksdaler, u—E—— ——— nn rer rr rrrrr7)))T7TE Annouschka skall äfven föras till Siberien,