Aftonbladet – 22 januari 1848, sida 2

knäböjt vid altardisken, och bakom henne stod hennes far med sina adjutanter, och bakom lem deras domestiker. Arina var också i kyrkan med sin mor: det nyfikna barnet ville se Vaninka, hvars namn hon hört uttalas den förskräckliga natten, då hennes far öfverträdde den heligaste af sina pligter. Under det hennes mor låg på knä och bad, lemnade Årina sin stol, smög sig mellan nattvardsgästerna och kom nästan fram till al:ardisken. Men då blef hon hejdad af generalens folk. Imedlertid ville Arina gå emellan lem, för att kunna ännu längre tränga sig fram; en af dem satte sig deremot, men hon ät icke säga sig och blef med grofhet tillbakavisad; det omkullkastade barnet slog hufvudet mot en bänk, och då hon blödande uppreste sig och skrek: Du är väl stolt att vara en slaf! är det derföre, att du tillbör den förnäma damen, som har tändt eld på Röda Krogen? Dessa ord, uttalade med hög röst, midt unler den tystnad, som herrskade före den heliga ceremonien, hördes af alla i kyrkan, hvarefter man åter hörde ett skrik; det var Vaninka, som dånade. Följande dagen låg generalen vid Paul I:s fötter och berättade för honom, sin kejsare och domare, hela denna långa och förskräckliga historia, hvilken Vaäninka, tillintetgjord af den långa strid kon uthärdat, hade slutligen uppenbarat för honom, natten efter uppträdet i kyrkan. Kejsaren blef slagen en stund med bestörtning öfver denna rysliga bekännelse; sedan steg han upp ur fåtöljen, der han suttit under loppet af den olyckliga fadrens berättelse, gick till sin skrifpulpet och skref på ett löst blad följande dom: Som. presten brutit sitt heligaste löfte, det vill säga bigtens hemlighet, så förvisas han till Siberien och afsättes från sitt presterliga embete. Hans hustru skall vara honom följaktig; hon är brottslig, för det hon brustit i vördnad för sin mans andliga kall. Deras dotter bör ej lemna dem.