Aftonbladet – 22 januari 1848, sida 2

med nattens mörker, hade gjort denna scen ännu hemskare. : Presten kom hem till sig, blek och darrande. Hans hustru Elisabeth väntade ensam på honom; hon hade nyss lagt sin åtta års gamla dotter, Arina. När hon fick se sin man, uppgaf hon ett skrik, så vanställd och förändrad fann hon honom. Fåfångt försökte han att lugna henne, ty darrningen i hans röst ökade blott hennes förskräckelse. Hon ville nödvändigt veta hvad som vållat hans upprörda sinnesstämning, men han vägrade alltjemt att säga henne det. Elisabeth hade dagen förut blifvit underrättad om sin mors insjuknande, och trodde följaktligen, att han hade fått någon sorglig nyhet; det var en måndag, en olycksdag hos ryssarne, och om morgonen, när Elisabeth gick ut, mötte hon ett sorgklädt fruntimmer. Dessa många förebud öfvertygade henne, att en stor olycka var å färde. Ö Elisaheth utbrast i snyftmningar och ropade: Min mor är dödl, Presten försökte fåfängt att lugna henne, och försäkrade att det ingalunda var orsaken till hans sinnesskakning, men hans stackars hustru svarade blott på alla hans betygelser med orden: min mor är dödl!. Presten tillstod då för henne, att hans sinnesrörelse hade sin orsak i en bekännelse af ett brott, som han nyss afhört i biktstolen, Men Elisabeth skakade tviflande på hufvudet; hon påstod det blott vara en list för att dölja för henne den olycka, som träffat henne. Nu upphörde tårarne, men i stället vidtogo konvulsioner. Då lät presten henne svärja vid allt hvad heligt är, att ej förråda hemligheten, och på detta sätt bröt en kyrkans man sin heligaste ed. Den lilla Arina had2 vaknat vid Elisabeths första skrik, och på en gång orolig och nyfiken öfver hvad som tilldrog sig mellan hennes föräldrar, gick hon upp och ställde sig att lyssna vid dörren, der hon hörde allt. På detta sätt blef felets hemlighet förvarad, men brottets känd. Nattvardsdagen inbröt, och S:t Simeons kyrka var fylld af nattvardsgäster. Vaninka hade nyss