Aftonbladet – 21 januari 1848, sida 2

aSedan min förra rapport den 27 Nov. hafvs sjukdomsfall fortfarit att v:sa sig här i hufvudstaden, utan ait man kan säga, det epidemier under tiden afeller tilltagit; De sednas e da garne bar den dock, tyvärr, gjort större framsteg uti militärhospitalerne och i marinens arsenal, der 3 fall visade sig den 435; Enlig Sundhetskollegii föreskrift skola 3 hospitalei upprättas, hvaraf 2 i Constantinopel och 4 i Pera. En utmärkt läkare från Paris, d:ir Monneret, har, enligt franska regeringens befallning hit ankommit för att iakttaga epidemien. (P. T. — Med Posttidningen i går afton följde Rikets Stöänders år 4847 församlade revisorers berättelse om granskningen af Riksgäldskontorets förvaltning och räkenskaper samt Götha Kanalbo!ags och Malmö f. d. diskontinrättningars utredning. — Norska rikets finanser år 1843. Ettnyligen af trycket utgifvet Extract af Norges Riges Statsregnskab for Aaret 1845), utvisar att af inkomsterne, som af Storthinget på åtskilliga titlar kalkylerats till 2,348,248 Sp., hade under samma titlar uppgått till 2 8741,427, och på icke kalkylerade rubriker 76,633; så att rikets inkomster, med tillägg af kontanta bebållningen och utestående restantier från föregående året, uppgingo till 4 284,288 Sp. U:gifterna, sådana Storthinget å bestämda titlar beviljat med 2,603,3714 Sp., bade under året uppgått till ett belopp af 2,613 910, samt till behof, dertill Storthinget ingenting anslagit, 360,044 eller (tillsammans med kontanta behållningen och restantierna vid 4843 års slut) 4,284, 288 Sp. (P. T.) — Hederv. Bondeståndets beslut i sista plenum, tt afslå alla de sedan sista riksdag hvilande grundlagsförslagen, under det åter Borgareståndet biföll dem alla, har med skäl väckt eit visst uppseende. Flera af dessa förslag voro visserligen icke värda ett bättre öde, men några andra, t. ex. det om riksdagsmannavalen i hufvudstaden, hade väl ej bordt afslås, då Borgareståndet ej sjelf haft något deremot, och jemväl förslaget om högsta domstolens tillökning hade förtjent behjertas, emedan det åsyftade resultatet dermed — ett skyndsammare afgörande af rättegångssaker i sista instansen — otvifvelaktigt hade kommit folket sjelf till godo. Den princip, som riksdagsmannen Sven Heurin framställde, att det icke är värdt lappa er sammal rock, utan bättre slita på den tills man får en ny, är visserligen ganska bra för den som har tillfälle att när som helst köpa sig kläde till ett nytt plagg, och under förutsättning derjemte, att skräddaren icke ljuger så ärge, att egaren f den gamla rocken får gå ned hål på armbågarna; men skulle det sedare deremot tinträffa, så är det bättre att licka en bit till det gamla, än att skyllra i rasor. Imedlertid är denna rockhistoria en parabel, om Bondeståndet utan allt tvifvel skänkt velerbörande för den oefterrättliga bebandlingen f representationsfrågan och den hbalfbhet och rist på öppenhet som dervid ägt rum. Detta egriper påtagligen icke den becksömsstöfliga Winterbladsmanner, som nu tyckes åter hafva ommit i sin vresiga snögubbsnatur och i Daens Allehanda slungat emot sina vänner i Bonleståndet några bollar, af gröfsta dimension, åsom t. ex. följande yttrande: att i Bondeståndet synes hafva tillgått i onsdags, ungefär som i Barkarby bhållstuga,. Fyl Sulpice, fy! u tycker jag icke om dig, säger Jenny Lind ill den gamla sergeanten i Regementets dotter; å söga vi äfven: fy! barkarbymenniska, fy!