Aftonbladet – 21 januari 1848, sida 2

,Hvad! utropade generalen, har han icke ;1ls låtit höra af sig sedan han for?, Vaninka gjorde en nekande rörelse med hufvudet; hon kände sitt hjerta så förskräckligt! beklämdt, att hon ej mer förmådde tala. Generalen i sin ordning blef dyster. Fruktar du då någon olycka?, sade han till Vaninka. Jag fruktar, att på jorden ej finnes mer för mig någon lycka, utbrast Vaninka, dukande under för sin gränslösa smärta; men straxt efter fortfor bon: låt mig få aflägena mig, min far! jag skäms för hvad jag sagt. Generalen, som i detta utrop blott såg henues ånger öfver bekännelsen af sin kärlek, kysste sin dotter på pannan, och lät henne gå, i hopp att oaktadt det dystra uttryck, hvarmed Veninka talat om Feodor, det skulle blifva en möjlighet att återfinna honom. Följande dag gick generalen verkligen till kejsaren, berättade för honom Feodors kärlek för Vaninka och bad, att som döden frigjort bonom från hans första förbindelse, kejsaren ville tillåta bonom att åt Feodor skänka Vaninkas hand. Kejsaren samtyckte dertill, men Gå anhöll generalen om ett annat ynnestbevis, hvartill Paul I. den dagen, stämd till välvilja, på förhand samtyckte; generalen sade honom då, huru Feodor redan för två månader sedan hade försvunnit, huru som alla, till och med hans dotter, voro okunniga om hvar han fanns, och bönföll hos kejsaren om anställande af efterspaningar. Kejsaren lät genast efterskicka polismästaren och gaf honom nödiga order. Sex veckor förflöto, utan att medföra något resultat. Vaninka var alltsedan brefvets ankomst dystrare och mera sorgbunden än vanligt. Förgäfves sökte generalen understundom. att inge henne hopp; hon blott skakade hufvudet och aflägsnade sig. Generalen talade ej mera om Feodor. :