Aftonbladet – 20 januari 1848, sida 3

eller har något rationelt förhållande ull målet eller till systemet i sllmänhet. Sedan vi nu i korthet genomgått det befintliga i mått, mal och vigt, så hoppas vi, attingen måtte 2n.e såsom en uppoffring att frångå slikt sammelsurium; fast heldre som vi alltid skola strida för den åsigten att bibehålla de samla benämningarne på de nya värden, med hviika de närmast öfverensstämma, och detta är allt hvad vi anse oss skyldiga dessa historiska minnen. : Historien om vårt mynt är både lång och bedröflig; men om man noga granskar den, så är det blott ett ständigt återkommande thema, neml.: att, sedan ett mynt tillvunnit sig anseende, småningom minska dess halt eller dess storlek, så långt möjligt var, för att slutligen nödgas will en ny förändring, hvilken sedermera på samma sätt undergräfdes; och alla dessa olyckor tiilskrifva vi den villfarelsen . att vilja siå mynt i öfverensstämmelse med silfrets tillfälliga värde och ej i ett rationelt förhållande till vigten. Att vilja återföra myntenheten till sitt rätta förbållande till vigtenheten, är icke något nytt påfund; ty redan i det gamla Roms redbaraste dagar var ass både vigtoch myntenhet, fastän sedermera bedrägligheten innästiade sig, och myntenhetens vigt förminskades under bibehållande af samma benämning. I norden voro de ädia metallerna, långt innan präglade mynt funnos, antagna såsom värdemätare af andra varor. Detta antyda de gamla sagorna om vlödig guldring tre mark tung; derom vittna de funna gudkedjor af ej hoplödda ringar, hvilka kunde efterhand aftagas en i sender, och då för tiden utgjorde hvaåd nu förstås med pengar. Skälet, hvarföre de ädla metallerna i alla tider företrädesvis, om ej uteslutande; blifvit begagnade såsom måttstock för andra varors Värden, är dels att de ega, jemförelsevis till sin volym, ett stort (om ock konventionel:) inneboende värde; dels af möjligheten att kunna delas och återförenas utan anmärkningsvärd förlust. Efter den frikostighet; som förbjöd vikingarna att så noga fästa afseende på, om den ena ringen var något större eller något tyngre än den andra, kom troligen en tid, då man behöfde bättre taga vara på sitt, och så började man väga de ädla metallerna, och betalningen skedde då med så eller så många mark sölv,. Detta skedde här för mer än tusen år sedan, och hvad är det nu Vi våga föreslå inför denna i penningegrubbel försänkta verld? Jo! en återgång tll det naturliga från alla de olycksaliga experimenter, hvilka i alla riktningar tillräckligt blifvit pröfvade för att vidare skonas. Första präglingen af mynt afsåg att med. den piåsatte stämpeln visa, att vigten af metallstycket var rigtig, liksom lödigheten, så vidt dn då för tiden kunde utrönas. Sedan det myntet fått ett visst anseende, trodde man, att ett mindre stycke med samma stämpel skulle gå och gälla lika bra. Men sedan man funnit, att ovanan: att väga myntet var qvar, och att derföre ett tunnare mynt ej togs för lika godt som ett tjockare, oaktadt de begge buro samma stämpel, började man att slå mynt af större skrot men sämre korn eller halt. Ja långt innan de tryckta skuldsedlarnes lysande epok, hade man kommit så låogt, att man slog mynt; som man tillade ett mångfaldigt större namn och skenvärde, än den fattiga slantens vigt och halt kunde försvara, hvarföre den snart föll från sin höga pålydelse till förakt och vanpris. När vi besinna, att inga hinder kunna uppställas för myntets fria flöde, ingen damm hindra penningeströmmens återförsättande i jemnvigt, så tjenar det ju till intet att äflas med bestämmandet af värdet först och präglandet af myntet sedan, då. som vi förr visat, man missräknar sig lätt; ty det förhåller sig med myntets värde som Dumbom funderade ut, att det förhöll sig med själens läge i kroppen: att hon sitter der hon sitter,, och icke sitter myntvärdet utanpå, der må nu sitta huru granna vapen som helst. Nej, slå mynt i öfverensstämmelse med vigten, och sätt som ett vårdtecken deruppå cen stamp man finner för godt, samt lät det sedan sjelf bana-sig sin väg, och manskall helt visst i längden finna större fördel af, att under en enkel prägel bära redbarheten, än man : skulle finna, om man vill, vidtaga den lumpna utvägen att kringskafva hvarje mynt, innan man lemnade det ifrån sig. Man torde häremot invända, att vi synas bekriga ett spöke, sedan vi genom 4830 års myntfot fått bestämdt, att specieriksdalern skall väga 2!7,; lod. Men då man vid bestämmandet häraf utgick från den synpunkt, att man, för att deraf slå en specieriksdaler, tog så mycket silfver som då bade ett visst värde i jemförelse med andra varor, samt derjemte, under fåkunnig fruktan att lägga för mycket fläsk i kålen,) gjorde myntet to flödigt, så tro vi det sagda ej såknaanledning. I första hänseendet eller mynotenhetens bestämmande efter silfrets tillfälliga värde och icke efter det enkla förhållandet till vigten, torde vi genom kursens dagliga vexlingar blifvit öfvertygade om det irrationella och otillförlitliga. I det sednare, eller om tolflödighetens olämplighet, äro kanske ännu meningarne delade. Det är ju en allmänneligen känd sak, att, då man med silfvermynt skall betala en skuld utom det land, der myntet är slaget, så emottages det efter vigtoch silfverhalt. -Det är också alldeles bevisligt, att de länders silfvermynt, som äro rikhaltigare; ickeallenast äro mera allmänt gångbara utan äfven, besynnerligt nog, erhålla ett högre pris: för sitt silfverinnehåll. Hvaruti består då vinsten af att hafva ett silfvermynt bestående till en fjerdedel af koppar, då man derigenom får myntet större och ohandterligare, då man får det mindre betalt, än hvad dess silfver verkligen är värdt, och då man får rakt intet för kopparn? Man torde invända, att kopparn är en småsak; nå väl! Banken äger t. ex. 1660 skepp. i silfvertackor, hvilka skola utmyntas; dertill skall då läggas 853!; skepp. koppar, som blifva en absolut förlust, frukten af den villfarelsen: att myntet är för rikhaltigt, hvilken uppkom på en tid då man icke visste så noga huru mycket myntet innehöll, och då exempel fanns uppå att man slog silfvermynt, hvilka innehöllo guld. Innan vi gå att afgifva ett förslag på ofvan antydda grunder, vilja vi anföra tvenne konsiderationer, hvilka vi hålla före böra tagas i betraktande vid förändringar i dessa saker. Den första är vår förening med Norrige! Att numera hoppas få se dessa länder såsom federativa stater under en styre!se blott skiljde i de kommunala bestyren, kan endast ligga inom en sangvinists spänstiga inbillning; men att önska, det dessa nationer måtte i sina inre relationer erhålla all möjlig lättnad, det må tillåtas en, som fåfängt sökt att utröna, hvem som skulle tappa derpå, och såsom ett ofantligt steg mot detta mål skulle vi anse, om man i hela Norden kunde erbålla enahanda mått, mål, vigt och mynt. Tillvägabringandet häraf skulle ske bär och i Norige, såsom andra lsgär stiftas, samt en inbjudning, att sig derom förena; på diplomatisk väg tillställas grannstaten i söder, bvars Monark, som med välvilja åsett de goda internationella förÅh re RA Kr. anhafallän frn nn 2