Aftonbladet – 20 januari 1848, sida 3

brukas: duger i tbeorien, men ej i praktikenp;l: ty på allt för många ställen äro de i mer eller mindre mån, fast ingenstädes i sin helhet, tillämpade. Fördelerne af deras antagande och tillämpning i sin helhet vore: en ofantlig tidsvinst för hela den räknaade och bokförande verlden; besparing i personal, och en större klarhet i alla räkenskapers uppställning. Tionderäkningen är ensam ett jättesteg på vetandets bina; ty derigenom kunna alla, soml. nu känna räknesätten i enkla tal, sjelfva verkil, ställa sin räkning, äfven der blandade tal eller oråk förezomma. Men att införa tionderäkningen i mynt, utan att på samma gång införa l: den i mått, mål och vigt, medför den stora olägenhet, att man, för att få veta priset på en vara, måste förvandla de vanbga bråken till decimalbråk, hvarvid alltid någon liten, om en obetydiig, del vanligen behötver tilläggas eller! bortkastas, och det hela blir, utom det större besväret, icke matematiskt noggrsnt. Att införa tionderäkning inom hvarje serskildt sl:g, utan sammanbang med hvarandra, är att tiilegna sig endast hälften af dess stora fördelar. Det är derföre vi så ogerna skulle se denna del lösryckas, denna fjesde paragraf promulgerad af en lag, hvars första, andra och tredje paragrafer ännu äro oskr:fna. Nationen stannar i stor förbindelse hos regeringen, för det den icke satte i verket rikets ständers beslut år 1845 rörande detta ämne: ty sådant hade förorsakat kostnad och afläigsnat möjligheten att få något systematiskt helt. Bland de första anordningar, som af behofvet påkallades inom samhällena, var otvifvelaktigt den, huruledes mätas och räknas, skulle; ej underligt då, om dessa instituioner, såsom vsrande bland de alraätdsta, lida af ofullkomlighet i första uppställningen samt brist på bestånd-nde i fortsättningen, än mer som de i många länder hörde ti!l de kungliga prerogativerna och sålunda blefvo, i stället för. oföränderliga, en kursnotering på den kungliga ränteoch skattkammaren. Dessa tider äro flydda; men de hafva dock lemnat i arf en väsentlig olsgenbet: den att man nu vil! jewka och passa in något nytt på det gamla, hvarvid man förbiser bebofvet att iakttaga något system. I början af gustafvianska periode gafs bruket något stöd genom lagar och fu:tattningar; men dessa utgingo från bhäfd och åsyftade endast att få likhet inom hela riket. Gustaf den förste anbefallde 4355, att en lika aln, mått ch vigt öfver allt: brukas och hafvas skall. Carl den nionde skref 4605: emedan ständerna af 4604 öfverlemnat åt oss att ordna rikets mått, mål och vigt efter som vi kunde tänka riket och undersåtarne drägligast varan, så skulle alnen rätta sig efter Rijholms aluen; vågen ef-) ter Stockholms våg: uppstådernas vara ett lispund drygare, kopparoch jern-bergslagsvigt vara ännu ett lispund drygare; besman efter Örebro besman fem marker drygare än Stockholms och tunnan sättas efter Örebro tunnan. Detta är intill 4739 den fullständigaste lag rörande detta ämne. Tid efter annan utkommo dels påminnelser härom, dels smärre ändringar: t. ex. 4638 antogs spanmålstunnan till 34 kannor; 4663 förkunnades att gambla kannemålet var i Swck olm funnit, och påminnes om Carl den niondes författning om Rijholmsalnen, insl-gen i Stockholms rådhusdörr. 4688 förordnades, att 4 skT bergsvigt skulle vara — 4 skQ 2 IT 2 I viktualievigt samt 4 skE uppstadsvigt — 4 sk 4 15 4 I vikt.v.; tillökningen fick namn af slitningsnarker. Så kommer 4739 års lag, rörande mått, mål och l vigt, fullständigare än alla sina föregångare, men dock behäftad med många lyten, bärledande sig dels från rikedomen på specialiteter, dels från okunnigbeten om tyngdlagarna; ty huru skulle man eljest kunna tänka sig en lag, om förklarar ett sk i uppstaden vara så mycket och ett sk i stapelstaden så mycket mindre; d. v. s. jordens attraktionskraft, elier denl kraft (tyngd), hvarmed hvarje massa tryeker på sitt underlag, vara miadre på ett ställe än på eit annat. För närmare trettio år sedan insig man dessa fel och ville åvägabringa rättelse. Ett förslag, uppgjordt af tionderäkningens och jemkningarnes vänner, antogs af Rikets S änder för deras del redan 4823. Detta förslag, sådant det år 4826 från trycket utkom, är i intet afseende önskvärdt att ega. Med fullkomligt bibehållande af enheteus värde inom hvar sitt slag, utan annat sammanbang än slumpen velat bereda, skänker den oss åtskilliga nya namn, oegentliga derföre, att de ej beteckna hvad begreppet, enligt svenskt språkbruk, är vandt att under dem innefatta. Till ex. ett mått skulle tiondedelen af en kanna benämnas. Få språk, utom svenskan, ega tvenne skiljaktiga ord för mäta cc måla; men då man ecer dem, så böra de åtmivstone i allmänna forfattningar. begagnas och ej ett målkäril föeslås att kallas eft mått (en längd); varandes det långt minire oegentligt att kalla samma målkäril: mark, ehuru säkert mer än en skulle korsa sig för att begära t. ex. en mark mjölk. Uä 4 Art. 48 förekommer: puti hela riket skall ett: enda slag af mått, mål och vigt vara allmäbt gällande, smt uti 3 3 mom.: ;medicinalvigten bibebålles sådan den nu gäller etc. I 4 6 4 mom, står, att längdemåttet skall hafva till. enhet den nu gällande foten, hvilken af 9 4 mom. bestämmes sålunda: sFotens mått skall vara sådant, att den längd, som en pendel vid hafvets yta, och i lufttomt um vd Stockholms: latitud, under en svängning på en sekund beskrifver, svarar emot 3 35035747 0v000 sådana foto. En ordryttare kunde haraf få foten buru stor som helst; ty den längd (-Mer båge) som en pendel (af obestämd längd) på en sekund beskrifver, kan ju blifva --temmeligen stor. Att till måttenhet, under föregilfvande att hafva lagt allmänna naturförhållanden till grund, som bestämma sådana enheter för mått, mål och vigt, bvilka alltid kunna isenfinnaen tara en så lätt fun