Aftonbladet – 20 januari 1848, sida 2

Lejonflycht för så beskaffad förbrytelse endast är vorden dömd till ärans förlust, jemte böter, men icke tillika förklarats sitt adelskap förlustig, få de hofrättens ledamöter, som i denna omständighet varit af skiljaktig åsigt och pröfvat jemväl sistnämnde påföljd böra för Lejonflycht ega rum, i underdånighet åberopa deras uti bilagde protokoll uttryckte mening; hvaremot undertecknade, Järta och Åkerbjelm, som, gemensamt med hofrättsrådet Fredric Åkerman. deltagit uti det i nyssberörde måtto öfverklagade beslut, i underdånighet utbedja sig att, med begagnande af hittills saknadt Lillfälle, få angifva de orsaker, hvaraf hofrätten funnit sig förbindrad att för Lejonflycht bestämma vidare ansvar än utslaget innehåller. Hofrätten har ingalunda förbisett vigten af de förnuftsskäl, som, enligt klagandens förmenande, synes göra oantagligt att en från äran dömd person fortfarande skulle kunna bibehålla den utmärkelse i samhället, som med adelskap är förenad; hvarvid dock torde böra, å andra sidan, erinras att adelsmanna-egenskapen, jemte de deraf följande samhällsföreträden, tillika innefattar och bestämmer flere förhållanden i enskildt civilt afseende, såsom t. ex. i fråga om arfsoch giftorätt, de der icke synas ega någon gemenskap med begreppet om bevarad eller förlorad ära, eller böra derefter rättas och förändras. — Icke heller har det hofrätten undfallit, huruledes lagstiftaren, vid serskilda tillfällen, antydt det förhållande, att en ledamot af ridderskapet och adeln kan för brott varda dömd adelskapet förlustig; men dä, på sätt klaganden äfven anmärkt, de händelser, för hvilka nyssberörde påföljd må tillämpas, icke finnas i allmänhet närmare bestämde, samt sålunda, hofrätten veterligen, något gällande lagstadgande ej heller är för handen, som, ifråga om förfalskningsbrott, af adelsman begånget, bjuder adelskapets fråndömande, vare sig såsom en del af den omedelbara ansvarsbestämmelsen, eller såsom en verkan af ärans föregående förlust, bar bofrätten, med afseende ej mindre å föreskriften i 24 kap. 3 Rättegångsbalken, att all dom bör fästas på skäl och lag, än i det företräde, som uti tvifvelaktiga fall i brottmål, enligt 47 kap. 20 och 23 kap. 3 nyssnämnde balk, den lindrigare meningen tillkommer, funnit omförmälde saknad af uttrycklig lag innefatta serdeles betänklighet emot ifrågakomne tillökning uti det ansvar, som för förfalskningsbrott år vordet i 8 kap. Missgerningsbalken utsatt. Denna betänklighet har ock vunnit än mera styrka vid lemnad uppmärksamhet åt ett befintligt författningsbud, hvilket synes utmärka att adelsman i så beskaffad händelse, som den förevarande, icke kan bafva förverkat adelskapet, till det hela, eller gjort sig förlustig af alla dertill hörande rättigheter. Uti den af Eders Kongl. Maj:t den 22 Maj 1835 i nåder utfä: dade Riddarhusordnings 7:de . som uppräknar de omståndigheter, hvarigenom en adelsman är utesluten från rättighet till säte och stämma å riddarhuset, förklaras nemligen att sådant förhållande eger rum, bland annat, med adelsman, som för nesligt brott, genom behörigt, sedermera icke lagligen upphäfdt utslag, blifvit till pansvar fälld; och då nu något undantag i afseende å utöfningen af adelig representationsrätt här icke behöft göras, eller kunnat komma i fråga, såvida den sakförde redan skulle hafva, genom sjelfva brottet eller den deraf följande vanfrejd, förverkat adelig frihet i allmänhet, samt i öfrigt det åberopade stadgandet, enligt dess sammanhang och ordalydelse, omtalar den för neslig förbrytelse dömde adelsmannen i fullkomlig likbet med andre, som, fastän af serskilde orsaker icke berättigade till säte och stämma å riddarhuset, dock otvifvelaktigt måste anses hafva bibehållit deras adeliga börd, så har hofrätten, med hänsigt jemväl till berörde stadgande, icke kunnat antaga att Lejonflycht borde, för det åtalade förfalskningsbrottet, förklaras skyldig till adelskapets förlust. De ledamöter, som deltogo i detta yttrande, afgifvet den 31 Mars 4844, voro adjungerade ledamöterna, vice häradshöfdingen baron Åkerbjelm och hofrättsfiskalen Fred. Järta samt hofrättsrådet F. Akerman. De trenne ledamöterna af motsatt tanka, eller som ville att lärlingen Leyonflycht tillika skulle mista adelskapet, voro assessorerne Hederström och grefve Mörner samt hofrättsrådet Hindbec?. TDUVYVYLETITCIT AA MINA T TIYNT