Aftonbladet – 20 januari 1848, sida 1

tt RR RR mA sjönk till midjan ned i vattnet. Genomvåt, men icke afkyld från sina ädelmodiga afsigter, går han iikväl framåt till isens yttersta rand, hvarest han upptäcker, fattar och lyckas att ur vattnet uppdraga en person, som höll på att drunkna. Men denne, yr af förskräckelse och dessutom tung utaf de med vatten genomdränkta kläderna, krossade isen ånyo. Hr ÅA. blef för andra gången hans räddare. Men sedan den i fara stadde för andra gången kommit upp, begaf han sig direkte till hr A., som ropade åt bonom på tyska, att han skulle gå på längre håll, emedan isen vore för svag alt båra två personer så nära hvarandra. Svensken, som icke förstod det främmande språket, gick imedlertid fram till br A., men hade knappt bonnit dit, förrän isen brast under båda, hvilka på en gång uppslukades af vågen. Nu voro Arnolds krafter uttömda. Länge brottades han för sitt lif, och var just på väg alt sjunka, då bland de på stranden församlade en ang Öhman, sångare vid Koogl. Theatern, vågade sig ut och visste att med styrka, vighet, mod och rådighet så bedrifva saken, att hr Arnold räddades, hvaremot den person, för hvars räddning A. vågat sitt lif, gick till djupet, der han ännu hvilar. Imeslertid biondråde allt detta icke att konjunkturen för att gifva en konsert i Stockholm var den sämsta möjliga. Skälen känner allmänheten redan så väl, att något vidlyftigare ordånde derom icke torde vara af nöden. Allt gick herrarove ÅA. emot. En enda räddning fanns, den, om Jeony Lind med sina toner vilie höja tillställningen från intet till glans och lycka. — Men derpå var ej att tänka. Ingen vågade göra en sådan hemställan, och man kunde på förband veta att konstnärinnan, upptagen af en mängd göromål och på alla håll belägrad af supplikanter, icke skulle kunna billigtvis förmås att gifva sitt bifall härtill. Men m:lle Lind är onekligen en ganska egen företeelse, som icke mätes med det vanliga måttet. Först tjusade hon med sina toner, mer än någon gjort före henne; och sedan undfaller henne det ena ädla draget efter det andra, och det handlingar af så äkta godhet, fri från all flärd, från all jagt efter effekt eller popularitet, att de, som förblefvo obesmittade af förtjusnings-febern, så länge denna motiverades endast af sångerskan, blifva lika hänförda och kanske djupare och mer af — menniskan. Alltnog, Jenny Lind tog, så snart hon fått veta den äldre Arnolds antecedentia ) sjelf initiativet och erbjöd hr ÅA. sitt bistånd; ja, då hr Å. på hennes fråga. om något fattades i hans program, sade att ett sångnummer behöfdes i första afdelningen, svarade m:ll Lind: Alle hiesige Sänger leiden gegenWärtig am Schnupfen oder Heiserkeit, wiaschen pSie, so werde ich die Licke in der ersten Abtheilung ausiölen. Men hr Arnold, för sin modiga handling, förtjenar någon annan uppmuntran än blott atgång på biljetter; sedan han blifvit uppdragen ur vattnet, låg han tvenne timmar sanslös och insjuknade slutligen i en: feber, hvilken dock lyckligtvis scart bröt sig. Efter arbetet med isen bibehåller han ännu någon stelhet i venstra handen; men då man blifvit stel på detta sätt, må det väl förlåtas! ) Det torde böra bemärkas, att m:ll Lind med intresse omfattat dessa artister, redan irnan händelsen på Riddarefjärden ännu egt rum.