Aftonbladet – 18 januari 1848, sida 2

Grefve Spens J., instämde hufvudsakligen i hvad ir Ehrenborg yttrat; men önskade, att diskussioren ej tagit en sådan väg, som den gjort. — Taaren fästade sig isynnerhet vid 4 R. F., som äger att ständerna äro svenska folkets represenanter.. Hvarje del af ständerna representerar såedes det hela, och det hela är hvad som i förevarande fall. måste afses Adeln borde således indvika att, gencm en sådan belöning för sin enkilda räkning, visa, att den anser sig skiljd från nedstånden. Frib, Cederström, R. Såväl i motionen, som uti vetänkandet, yttras i allmänhet tacksamhet och erkänsla för prof. Fryxells förtjenster af svenska hitorien. Att F. i sina skrifter om svenska adeln kommit att ingå i strid med såväl döda, som då efvande historieskrifvare var naturligt. Geijer, om inlät sig i denna strid, missförstod dess syfte och tog ät sig personligen hvad som icke åt ho nom var ämnadt. I sin nästa skrift utsade Fryxell misstaget, visade att äldre författare gått samma väg som Geijer, och uttryckte tillika sin stora vördnad för denne, åberopande likväl satsen, att eburu gerna han ville vara vän med sina vänner, hölle han sanningen framför allt. — Man hade sagt, att det skulle vara en courtoisie mot Fryxell att gifva honom en medalj, men fråga vore, om icke vägrandet deraf kunde anses för en courtoisie mot Geijers minne. Fryxell har genom sina berättelser gjort sig älskad af svenska folket och utvidgat kretsen af dem, som läsa historien; han har från tronen blifvit hedrad med utmärkelser; han har blifvit utsedd till Wallins efterträdare i svenska akademien; han bar blifvit hedrad från alla håll; hvarför skulle då icke svenska adeln gifva honom den belöning som. är föreslagen? När en pension af 2,000 Rådr föreslogs åt Geijers enka, gjorde ingen den anmärkning, att detta skulle vara sårande för Fryxell; likaså kunde tal. icke finna annat, än att en medalj blott vore hedrande för Fryxell, utan att vara sårande för Geijers minne. Frih. Cederström J. Den förste talaren har karakteriserat den ene af de begge historieskrifvarne såsom stor häfdatecknare, den andre såsom skicklig berättare. Frih. visste ej, hvarför han gjort denna skillnad och satt Fryxell en klass nedanför Geijer, om icke af alltför mycket partisinne. För häfdeforskaren är sanningsenligheten det som afgör hans värde. Den som strider för sanningen mot en annan och ändå för denne uttrycker sin aktning, bör sjelf få åtnjuta aktning. — Hr Ehrenborg bar upptagit förslaget om medaljen såsom ett uttryck af tanken på hvem som segrat i striden; men om Geijer sjelf lefvat och varit medlem af detta stånd, skulle han visserligen ej upptagit förslaget från så afvig sida, utan lemnat sitt bifall deråt. Att Geijer icke var fri från faktiska misstag ville talaren bevisa genom anförande af hvad som hände dagen efter aflysningen af 1680 års riksdag, och hvilket vederlade Geijers uppgift, att det var den yngre adeln, som hade förhjelpt Carl XI till enväldet. I andra punkter hade Fryxell ojäfaktigt bevisat, att Geijer misstagit sig: men icke kunde detta anses för personliga anfall. Fryxells historia, förklarade frih., vore så interessant, att han ville läsa om den, så ofta han medhunne. Hr von Stockenström : Motionen och betänkandet hafva antagit, först, att prof. Fryxell är en stor författare och vetenskapsman. Detta är jag långt ifrån att förneka. Det är också erkändt af alla och bevisadt genom de många upplagor, hans berättelser upplefvat; genom belöningar af akademier och lärda samfund; äfven genom det förbållande, att Fryxell fått rummet i Svenska Akademien efter en af fåderneslandets största män. Men då det icke lärer kunda förnekas, att det äfven funnits och ännu finnas förtjenster, som lika väl kräfva belöning — då det funnits och, — som jag hoppas — kommer att finnas mången, som på vetenskapens, industriens och krigets bana tillkämpar sig namn i svenska bäfden: är det då ej orättvist mot desse, när prof. Fryxells förtjenst icke är bestämdt den största, att belöna honom framför dem? En sådan belöning, som den föreslagna, har keller aldrig förr utdelats i sådant fall. Det enda jag kan påminna mig, är att den stora medaljen gafs vid 4817—48149 årens riksdag åt frib. Fredrik Philip Klingspor, men det var för det bestyr, han hade baft med riddarhusets reparation, och enhvar lärer finna, att motiverna härvidlag äro olika. Vid striden emellan Geijer och Fryxell villetal. ej fästa sig. Det andra antagandet i motionen och betänkandet var, att prof. Fryxell försvarat adeln mot orättvisa tillvitelser. Men tal. kunde ej anse detta för fullgiltigt skäl att gifva honom en medalj; Han trodde, att svenska adeln tillvunnit sig en ära, som ej behöfde försvar. Genom belöningen skulle man deremot medgifva ett sådant försvars behöflighet. Behöfves försvar för ett stånd, som bland sig räkpat Sturar, Wasar, en Brahe, hyars skapelser ännu fortlefva på Bottnens andra strand, en Oxenstjerna och andra, som häfdat fosterlandets ära på blodiga fält eller genom fredens idrotter? Detta är en ära, som ej beböfver försvar; och ta, laren hoppades, att svenska adelns handlingsFätt alltid skulle blifva sådant, att det intet försvar behöfde. Hr Åkerman: Om det tillhörde detta stånds åligganden eller om det vore dess vana att gifva sådana belöningar, skulle jag deltaga i belöningen åt prof. Fryxell. Men när så icke är, beklagar jag att motionen blifvit väckt och af utskottet bifallen. För min del är jag öfvertygad, att adeln bäst iakttager sin värdighet genom att erkänna, att denna ej behöfver någon förgyllning. Hr von Engeström ansåg, lika med ht Åkerman, olämpligt att frågan blifvit väckt. Belöningen vore ämnad åt kämpen mot aristokratfördömandet i svenska historien, och det vore olämpligt att belöna för en strid, som kanske ej blifvit vunnen. Tal. trodde åtminstone, att den andra