Aftonbladet – 18 januari 1848, sida 2

lånekontorens räkenskaper och bankodiskontens förvaltning, beslöts, att valet af de förra skulle öfverlemnas åt riddarbusdirektionen och med valet af de sednare förfaras såsom hittills varit öfligt. Riddarhusutskottet hade inkommit med betänkande (M 3) öfver den af grefve Nils Snoilsky väckta motion, att Ridderskapet och Adeln måtte gifva Riddarhusets stora medalj i guld åt prof. And. Fryxell, såsom ett vedermäle af Ridd. och Adelns aktning för professorns förtjenster om svensks historien, och isynnerhet för det sätt, hvarpå han tagit svenska adeln i försvar mot de orättvisor, hvarti!l andra historieskrifvare gjort sig skyldiga mot densamma. — Vid föredragandet af detta betänkande, yttrade: Hr Ehrenborg, Rich.: Ett ämne, hvari personlig förtjenst eller utmärkelse kommer i fråga, borde man visserligen, om möjligt, söka undvika att leda under offentlig diskusston, då detta alltid måste medföra mer eller mindre obehag; men då skulden i detta hänseende otvifyelaktigt uteslutande får tillskrifvas motionären, och då denna motion, liksom det deraf föranledda, nu föredragna riddarhusutskottets memorial, åtminstone på mig gjort ett smärtsamt och vidrigt intryck, så kan jag icke emotstå att uttrycka förvåning deröfver, ogillande deraf och hopp att detsamma skall till ingen åtgärd föranleda. Det torde finnas få inom detta hus, som icke med uppmärksamhet och intresse följt den strid, som i sednaste tider blifvit kämpad mellan en stor häfdatecknare och en skicklig berättare af fäderneslandets historia. Den var till sin grund och hufvudtendens vetenskaplig, hade till föremål att utvisa buru vi rätteligen skola förstå framfarna historiska facta, och de personers motiver, handlingssätt och verksamhets-resultater, som i vår historia beredt sig namn. Den urartade dock under sin utveckling från en lugn undersökning till en partistrid, hvari vetenskapsmannen någon gång, med glömska af sin värdighet, utföll i bitterheter. Det behöfdes intet mera, för att den för dagen politicerande, bildade allmänheten genast skulle, alltefter hvars och ens politiska åsigt, med partiifyer sluta sig till den ene eller andre af de båda kämparne. Det vore icke tillständigt att på detta rum eller vid detta tillfälle bjuda till att ingå i någon undersökning af, eller ens uttrycka någon åsigt om hvilkendera som i det mesta och hufvudsakliga hade rätt, hvilkendera som använde de på en gång kraftigaste och ädlaste vapen, och hvilkendera det företrädesvis ålegat attiakttaga den hofsamhet, som vördnaden bjuder. Men då, få månader efter sedan Geijer kallnat i sin graf, en ledamot af detta hus uppträder och föreslår ridderskapet och adeln att till hr Fryxell såsom segervinnare förära en utmärkelse, som alltid och ovilkorligt komme att påminna om den sorgliga söndring, som utgjort dess anledning, så vågar jag bos höglofl. ståndet i ödmjukhet hemställa, om icke denna åtgärd, äfven i den händelse att ridderskapet och adelns pluralitet verkligen skulle instämma i hr Fryxells åsigt, dock vore på den grund olämplig, att den, just genom sitt sammanhang med den oftanämnda striden, skulle på det djupaste såra den mans minne, som, oberoende af alla partiåsigter, gjort sig såsom häfdatecknare, tänkare, skald och menniska högt förtjent af svenska folkets vördnad, tacksamhet och beundran. För mig är denna synpunkt af frågan tillräcklig, för att utan tvekan fälla förkastelsedomen deröfver; men måhända finnes en ocn annan, som fördrager courtoisien för den lefvande framför aktningen för den döde. Hr F. har smickrat och lofordat Sveriges adel; detta stånd åligger, säger man, att derför visa sin erkänsla. Hvad är det då för en utomordentlig, af utmärkelse förtjent handling, som vi skulle gå att belöna? Under förutsättning af, och hvilket jag hoppas och tror, att intet annat motiv ledt hr F. till dess uppträdande, än känslan och medvetandet af den pligt, som åligger hvarje vetenskapsman, att vederlägga och bekämpa en åsigt, som, enligt hans öfvertygelse, är origtig och för omdömet förvillande, så frågar jag er, mina herrar, är det då jnst af belöning förtjent, att uppfylla sin oeftergifliga pligt, då man dermed intet riskerar och intet kan förlora? Men det finnes ock en annan, hvilket jag genom enskilda samtal förnummit, som visserligen ej ifrar för ifrågavärande åtgärd, utan till och med önskar att motioaen aldrig blifvit väckt, men som dock utaf en besynnerlig hbofmannaetikett ser sig förbunden, att, sedan den en gång är väckt, ej låta densamma falla, emedan detta skulle, såsom det heter, kompromettera br F. Hvad detta beträffar, så måste hap, hvad utgång saken får, alltid bli på det högsta komprometterad, genom den skiljaktighet i meningar som här kommer att yppas; och dessutom så tror jag, att ett obetingadt medgifvande af ett förslag af denna art, endast derföre, att ett afslag skulle gå delikatessens fordringar för när, skulle för framtiden komma att utgöra ett högst obehagligt och vådligt prejudikat — Mot hvad jag nu haft äran anmärka, kan visserligen invändas att motionär:n ej uttryckligep omnämnt den af mig helt öppet vidrörda striden såsom anledning; men jag vädjar till så väl honom som samtlige här närvarande herrar, om icke hvar och en är fullt moraliskt öfvertygad om att denna strid och denna motion stå i så ovedersägligt förhållande af orsak till verkan, att den sednare utan den förra aldrig skulle se dagen. Liksom säkerligen hvar och en inom detta hus, uppskattar och värderar jag högt hr F:s förtjenster som svensk historieskrifvare, men måste dock för min ringa dei rösta emot en åtgärd, som skulle uttrycka en partianda, ovärdig Ridd. och Adeln, som skulle djnpt såra en hädangången utmärkt mans minne och stämpla hans motståndare som en partibjelte, som saknar all förnuftig grund och anledning, och hos samtid och efterverld skulle väcka förvåning och ömkan, att ett -dylikt förslag kunnat i 19:de århundradet väckas och bifallas. Hr Bruce B. ansåg detta för en ganska märkvärdig diskussion rörande lefvande och döda och att, om den ene af de ifrågavarande personerne, aflidne prof. Geijer, nu hade vunnit odödlighetens krona, vore det ej för mycket om den andre, den lefvande prof. Fryxell, finge en medalj.