Aftonbladet – 17 januari 1848, sida 2

för henne en underlöjtnant, utan rikedom och utan framtid? — hon, som drömde om en förbindelse med någon prins, dep der skulle göra henne till en af Rysslands mäktigaste damer något dylikt kunde Feodor aldrig lofva henne, om han ej finge se verkliggjord någon dröm ur Tusen och En Natt. Några dagar efter detta första möte återkom Feodor för att taga afsked af generalen; hans regemente utgjorde en del af den kontingent-corps, som fältmarskalken förde med sig till Italien, och Feodor skulle nu offra sitt lif eller göra sig sin ädle beskyddare värdig. Denna gång, vare sig att Feodors eleganta uniform bade ännu mer upphöjt hans naturliga skönhet, eller att vid afskedets stund de ljufva förhoppuingar, hvaraf han var intagen, uppstämde hans själ till en entusiasm, som omgaf honom med en poetisk strålglans, så nedlät sig Vaninka, helt förundrad öfver den märkbara förändring han undergått, att, på sin fars befallning, räcka handen åt Feodor i skilsmessans stund. Det var vida mer, än hvad Feodor hade vågat hoppas; också böjde han knä, som för en drottning; och då han tog Vaninkas hand emellan sina darrande händer, vågade han knappt vidröra den med sina löppar; men så lätt denna kyss än var, så darrade Vaninka, som om ett glödgadt jern skulle hafva vidrört henne, ty hon kände bela sin kropp skälfva och blodet rusa åt kinderna, hvarför hon drog så häftigt tillbaka sin hand, att Feodor, som fruktade att detta Farväln, så vördnadsfullt det än var, skulle hafva sårat henne, förblef i samma knäböjande ställning, knäppte ihop händerna och höjde sin blick mot henne med ett sådant uttryck af frukt . att Vaninks, glömmande sitt högmod, lugna. onom med ett småleende. Feodor reste sig, med bjertat fullt af outsäglig glädje, och utan att kunna förklara grunden för denna sinnesstämning; men det enda, för hvilket han kunde göra sig follkombg reda, var att fastän han skulle lemna Vaninka, hade har likväl aldri könt sig så lycklig som i detta ögonblick. (Forts. följer.) j