Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 3

stt roa dig, och säger blott telt enkelt, att du ej vill hafva mig med dig. Åhy log hennes man med ironi, hvad du har blifvit kärleksfull, som så bittert saknar mitt sällskap; det är åtminstone något nytt Hvad saknaden och kärleken angår, svarade hon föraktligt, så är det öfverflödigt att tala om de barnsligheterna. Jag finner mig uti alt vara hemma; jag skall veta att ha rätt roligt ändå.n Lycka tilll sade mannen likgiltigt; och den unga frun gick långsamt ut i trädgården. Knappt var hon utgången, förrän en dörr öppnades och tvenne samtalande inträdde. Den ena var vår gamle bekante, den som varit öfverbringaren af den lycka, som nu blomstrade omkring den fordna artisten. Den glade herrn var sig lik, blott något mera fet. En kokett fantasid:ägt af grönt Kasimir, höga ridstöflar och en slags barett af sammet gjorde det svårt att återhålla ett löje Vid första anblicken. De rika lockarne af en väl vårdad peruk och den glänsande emaljen från en rad löständer, parad med den friska firg, som en ridt i skogen nyss gifvit honom, borde väl ha gjort en särdeles briljant effekt, något af en vacker aftonrodnad, men Gud vet hvaruti det bestod och hur det kom sig, att det snarare gaf något löjligt, något af aftonrodnaden på en dålig kuliss åt denna gamla frodiga sprätt, till hvilken den andre af de inkommande företedde den fullkomligaste motsats. Md Det var en ung man, eller rittare ett barn, men på hvars gulbleka, rysligt iafallna kinder, håliga och dimmiga ögon, tucna hår, vissnade