Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 2

Ja, Gud gifve att det blef din lycka, sade ion allvarligt; men min tillade hon sorgligt, blir det ej.n pHvarföre det? Se då på denna, sade han, äggande handen på sedeln; den skall förena oss.n Säg skilja oss åt; ty så är det. Ack! vi voro så lyckliga, sade den stackars flickan, i det hon satte händerna för ansigtet för att dölja. sin rörelse; jag var så nöjd.v Nå, hvarföre skulle du ej blifva det nu också ?o Hon skakade på hufvudet. Ack! jag vet alt jag är lycklig nu; men jag vet inte om ag skall blifva det hädanefter. Du skall bli rik, du skall glömma mig och... hon lade bedröfvad pannan emot bordskanten och snyftade högt. Hur kan du tala så, Louise?, sade artisten allvarsamt, i det han drog henne till sig. Annu i morgon skall det lysa för oss, och innan ännu denna rikedom, som så förskräcker dig, kommit i min hand, skall du vara min hustru, om du älskar mig. . Den unga flickans motstånd var snart öfvervunnet af kärlekens inkast, skäl och öfvertalande; och hon log snart med rodnad på kinden, i tanken på att bli en rik och lycklig fru. Men detta leende var ej så lätt och lugn som vanligt. Det var så fullt af nya tankar detta lilla hufvud, det var så fullt af nya känslor i deita förr så lugna, glada hjerta. Den första djupa sucken stal sig fram wi hennes bröst, då hon en månad derefter, vic skenet från en vacker lampa, stod framför sir gamla spegel och betraktade de tvenne slät