Aftonbladet – 12 januari 1848, sida 2

I vargskinspels och tofflor, till fots midt i vintern, med fivln under armen, smålog den tilltalade. Ja, se det är sannt! Ack, pengar, pengar! Hade jag bara pengarl i Ja, bade jag penningar, skulle jag nog resan, upprepade den andre, sorgligt. Jag skall utfundera något sätt att få demp, utfor målaren lifligt, och då — då dela vi dem, broder.n ;Ja — det kan jag gerna lofvan, skrattade värden. Jag kom hit,, återtog Carl, efier en stunds tystnad, för att se om du bade något att äta; men som du ör i lika briljanta omständigheter, som jag, så går jag min väg. Nej, det skall du inte göra. Der bortastår mat; jag orkar inte äta; tag den du. Jag skulle ensam äta upp din mat? — nej, min vän!? ,Hvarför inte? Den är nog ett par dagar gammal, och jag kan ej smaka den. Ser du den der mathemtaren på hyllan? At du; en annan gång ger du mig ett mål igen, när jag är hungrig. pNå ja, efter du vill så,, sade målaren, hvars hunger öfverröstade grannlagenheten. Mathemtaren öppnades och innehållet förtärdes. Under tiden hade den bleke värden lagt sig ned och somnat in. Målaren Betraktade honom med en sorglig blick; en tår fuktade hans ögonhår. Han steg sakta upp, för att inte väcka honom, och gick tyst sin väg, under det han sade för sig sjelf: Om jag kunde bjelpa honom! Ack, pengar, pengar, hvar skall jag få dem?p Han var inte väl ute på gatan, förrän han med glad häftighet for upp ur sina drömmar. Min tafla! min stora Rebecka, som Louise suttit för; tänk om den vore såld. Klockan slår tre just nu. Auktionen är således redan slut.n Med två skutt var han tvärs öfver gatan, vek af och gick så fort som om han varit jagad. Efter en qvarts häftig march, stannade han utanför ett stort hus, såg noga på hus